Hon har sina rötter i Norrbotten men har gått sin utbildning i Stockholm. Karriären började i Göteborg men hon längtade norrut och bor numera i Luleå där hon är den första polisdiakonen. Hennes pappa var polis så det intresset fick hon med sig från födseln.
Hon beskriver sitt yrke som”sjukhussjälavårdare och polissjälavårdare”. En annan beskrivning är att hon kan fungera som ett plåster för de som har utsatts för svåra händelser.
En vanlig arbetsuppgift är att vara med när poliser eller läkare lämnar dödsbud till anhöriga och sedan stanna kvar och bearbeta händelsen med den drabbade. Som polisdiakon har hon säkerhetsklassats och har naturligtvis tystnadsplikt om det hon får veta. Hon har varit med polisen på långa arbetspass och ger polisen gott betyg för hur man kan ta hand om äldre och skolungdomar.
Efter att ha citerat ett par böcker berättade hon om arbetet i sjukhuskyrkan där det är viktigt att ge sig tid att lyssna och trösta när sjukvårdspersonalen inte har tid att vara med. Där ser hon sig själv som ett verktyg för kyrkan, Gud och Jesus. Ulrika berättade att hon brukar sjunga psalmer för sjuka och anhöriga, och det tycks ge hopp och tröst. Vi får intrycket att hon är en viktig stöttepelare för utsatta och drabbade i vårt samhälle.
Det blev många frågor från ett tjugotal åhörare innan ordförande Karin Nilsson avtackade Ulrika för en intressant information om hennes arbete.