Den första norrbottningen som fick äran att kränga på sig den gula tröjan för Tre Kronor var Hasse Svedberg. Storleken var XXL för hockeybacken från Piteå. En och åttionio lång och 100 kilo. Det var inte gymkosmetika han var behängd med - nej, nej, det var riktiga grejer. I dag fyller han 80 år.
Guldpucken
1958 fick Hasse Svedberg Guldpucken som allsvenskans bäste spelare. Givetvis kom ett tecknat idolporträtt i tidningen "Rekordmagasinet".
Stor som ett hus var han och armar som krökta järnvägsrälsar. "Kolla in!", tidningen gick runt i grabbgänget. Vi hade hört att när han sköt fastnade puckarna i sargen, ibland gick de genom, träffade han stolpen gick pucken i tusen bitar. Att stå i mål med honom på banan måste vara rena rama självmordet, rådde det stor enighet om.
- På vår tid var sargen inte glasfiberförstärkt, så någon murken bräda kunde nog finnas. Och med puckarna rörde det sig nog mer om materialfel, säger backgiganten med spår av pitedialekt ännu efter 55 år i Skellefteå.
Center
Det började med att pappan och hockeytränaren Ingemar Svedberg i Piteå IF började ta med sin storvuxne son på träningarna. Då spelade han center, utvecklingen gick fort, han började producera mål i parti och minut. I pitebygden döptes han snabbt om till "Kulsprutan".
1955 gick Skellefteå AIK upp i allsvenskan som elitserien hette på den tiden. Laget bestod bara av spelare från Skelleftebygden. Ansvariga i klubben tyckte det kunde vara på plats med lite nyförvärv. I Piteå fanns det en kille som kallades "Kulsprutan", han hade visst ett ruggigt skott.
Första målet
I sin debut mot Hammarby skrev han historia genom att göra västerbottningarnas första mål i högsta divisionen. Ganska snart omskolades han till back så han fick bättre utrymme för sina projektiler.
- Vi spelade matcher i 25-gradig kyla. Det hade blivit modernt att inte ha strumpor i skridskorna, man fick visst bättre känsla i åkningen. Jag hade alltid strumpor men en del av grabbarna spelade utan, i periodpauserna stod de och vevade med fötterna för att få igång blodcirkulationen, berättar Hasse och skrattar.
Tre Kronor
1956 debuterade han i Tre Kronor. Under en rad år kom han att bilda backpar med leksingen Vilgot Larsson. Toppen på karriären var guldet vid Moskva-VM 1957. Efter VM 1961 sade han nej till fortsatt spel i landslaget
- Vi hade fått barn och byggt villa. Sedan hade jag blivit föreståndare på en bensinmack och där hade vi börjat med nattöppet som jag fick ansvara för, det blev lite för mycket. Jag tyckte det räckte med spel i klubblaget, berättar Hasse som avslutade karriären 1965.
SM-finalerna mot Djurgården är också oförglömliga upplevelser. Över 10 000 åskådare på Norrvalla, många ditresta pitebor.
- Publiken höll på att trycka sönder sargen, det var knappt så vi spelare kom oss in på banan för vi bytte om på annat ställe, säger han.
"En klippa"
Klimpen Häggroth hade förmånen att vara målvakt med backgiganten framför sig:
- Han var en klippa, en pappa för hela laget. Han var svår att passera när han lade ut sina långa armar. Med sin tyngd tryckte han undan vilken spelare som helst framför målet. Sedan sköt han hårt och lågt och nästan alltid inom ramen. Han är också en ödmjuk och fin människa och tur är väl det, säger Klimpen och skrattar gott.
Tränade Piteå
Hasse har varit tränare i Teg, Piteå och Kågedalen. Efter bensinmackstiden blev han försäkringsagent och avslutade yrkeskarriären med jobb åt Skellefteå Kommun.
Är du på Skellefteås matcher?
- Inte så ofta, nog för att jag bor mitt i centrum och det går bussar dit men åldern börjar ta ut sin rätt. Det blir lite för jobbigt för en gammal man.
Tyvärr har minnena från en lysande hockeykarriär börjat blekna hos honom.
Vi är dock många som minns. När vi grabbar delade upp oss i lag på nybonade höstisar, var det alltid första tjing på att vara Hasse Svedberg.