Det lackar mot jul heter det. Uttrycket lever kvar men numer är det få som lackstämplar sina paket. Det var rätt fint, det gav en signal att det var obrutet och var till bara för dig. Bäst var nog julen, de där åren, då man trodde att tomten fanns på riktigt. Det sades att han tassade runt kring stugorna före jul och tittade in genom fönstren för att kolla om det fanns några snälla barn. Ibland slog de en när något ofog gjorts "bara inte tomten såg". Ängsligt tittade man ut genom fönstret. "Puh, inga spår i snön".
De större barnen som ville imponera på oss småungar sa snusförnuftigt: "det finns ingen tomte, det är en vanlig gubbe som klär ut sig", en kunskap som meddelade att de stod på tröskeln till vuxenlivet. Världen skälvde till för en "det inte är sant, tomten finns", ett frö av tvivel hade dock såtts.
Min barndoms tro på tomten försvann på ett ganska chockartat sätt. Den som brukade vara tomte bodde längst ut på byn, en vältalig man med en riktig tordönsstämma. Ås-Arne hade säkert kunnat bli operasångare under andra omständigheter. Han brukade gå ut på gården och ropa, alla sina sex barns namn, "kom hem och ääät" "vad får vi", hördes från byn. "Köttbullar och potaatis". Hörde han att det inte var hans ätteläggar som hörsammade blev repliken "dra åt helveteee".
Han började tomta hos närmsta granne. Sedan gick han från gård till gård, en rejäl sup erhölls på varje ställe, det blev en del. Vi bor rätt långt in i byn så spänningen var milt sagt uppskruvad, när han bankade på dörren. Tomten stapplade in med käpp och vargskinnspäls och en jutesäck fylld med klappar. Plötsligt tog han ett steg åt sidan och föll raklång baklänges och blev stilla "dog tomten, han är ju gammal" var en första tanke. Sedan började han rulla runt i vargskinnspälsen på golvet och masken åkte av "det var ju Ås-Arne". Besvikelsen var monumental hos en femåring, jularna blev aldrig mer desamma. Jag minns hur jag stod på bron med tårar i ögonen, när pappa skjutsade hem tomten med spark. Hela vägen hem sjöng tomten med operaröst "Härlig är jorden, härlig är guds himmel, skön är själarnas pilgrimsfärd...".
Nu två generationer senare är det jag som gör spår runt huset och kryper in i tomtekläderna.
Till slut några handfasta råd inför julen.
Storleken på den nerlagda penningsumman i julhandeln har ingenting med uppskattning att göra, brukar jag bestämt framhålla till mina nära och kära. Några klappar bör dock inhandlas för husfridens skull. Ruinera dig inte. Om det börjar brännas så åberopa den norske bondeskalden Arne Garborg. Han skrev följande tänkvärda ord för drygt hundra år sedan. Så vitt jag kan se gäller de än i dag, kanske ännu mer idag.
Man kan köpa sig mat men inte matlust,
droppar men inte hälsa,
mjuka sängar men inte vett,
grannlåt men inte trivsel,
nöje men inte glädje,
kamrater men inte vänskap,
tjänare men inte trofasthet,
gråa hår men inte ära,
lugna dagar men inte frid,
Skalet av allting kan köpas för pengar.
Men inte kärnan, den är inte till salu.
God Jul!