Tommy tog trombonen - och lämnade orkestern

1934 sammanstrålade bröderna och bildade tillsammans orkestern The Dorsey Brothers. Det blev en orkester som faktiskt hade alla förutsättningar att bli en succé. Glenn Miller, vän till Dorsey´s, hade en betydande roll i uppstarten och stod inte bara för huvuddelen av arrangemangen utan var också den som i huvudsak värvat goda musiker till den nya Dorsey orkestern.
Vid premiären våren 1934 i Waltham, Massachusetts ingick i bandet exempelvis saxofonisten Skeets Herfort, senare sax ankare i Glen Grays CasaLoma band,Bunny Berigan som senare blev en av de stora på trumpet.
Mäktigt sound
Orkestern hade ett behagligt mäktigt sound med tre tromboner, dvs Dorsey, Miller och Don Matteson, på saxofon Herfurt, Jack Stacey och Jimmy Dorsey, Berigan som enda trumpetare och en solid rytmsektion uppbackad av dynamiske Ray mc Kinley på trummor.
På vokalsidan inlånades sångerskan Kay Weber och en ung manlig sångare med gott rykte vid namn Bob Eberly var på ingång.
Det kunde möjligen vara från den här tiden som Glenn Miller insåg fördelen att för sin egen del satsa som orkesterledare för någon stjärntrombonist skulle han aldrig bli efter att ha lyssnat på Tommy Dorsey´s magnifika trombonsolon.
Det var tyvärr ganska snart uppenbart att Dorsey bröderna hade olika uppfattningar av hur och vad orkestern skulle spela. Tommy initierade en mer polerad harmonibestyckad swingstil medan Jimmy gärna ville släppa loss och ge mera utrymme åt enskilda solister.
Irritationen mellan bröderna blev påtaglig och orkesterns musiker hörde också hur gammalt groll grävdes upp till ytan. Jimmy Dorsey blev dessutom beskylld för att inte hålla sig nykter, ett påstående som många i bandet inte höll med om.
Brakade samman
1935, då alla förutsättningar för en lyckad swingkväll på fashionabla Glen Island Casino vid havsviken i New Rochelle fanns till buds, med radiosändning och danspublik, brakade allt samman.
I en kontrovers om tempo på ett solo, det gällde låten "I´ll never say never again again" där Jimmy plötsligt bröt sitt solo och ställde frågan -går det inte väl fort? reste sig Tommy med en otålig gest, sa inte ett ord, utan tog trombonen och försvann in i logen, tog på sig överrocken, med instrumentfodralet i ena handen och trombonen i den andra, sa han hej åt vaktmästaren och försvann. Allt enligt sångerskan Kay Weber som sprang efter honom..
Det skulle dröja mer än 18 år innan bröderna definitivt återförenades.
Jimmy Dorsey stod nu där som ett levande frågetecken. Den stora satsningen med "The Dorsey Brothers Orchestra" var i ett slag "The Jimmy Dorsey Orchestra". Men utåt sett verkade han inte alltför nedslagen efter broderns utträde. Det gällde att gå vidare och i första hand hitta en kompetent ledig efterträdare på trombon då dessutom Glenn Miller också inom någon vecka var på väg ut efter att ha skrivit på för Ray Noble´s orkester.
Efter dagar av letande mindes Jimmy Dorsey plötsligt en yngre kille från highschool tiden som var ett riktigt ess på trombon. Den då 16-årige talangen hette Bobby Byrne och fick omedelbart plats i bandet.
Det visade sig vara ett bra kap och med ytterligare ett par nya namn i orkestern, växte den snabbt i kostymen samtidigt som bokningarna blev allt fler. Musikerna gillade uppenbarligen sin ledare Jimmy Dorsey som syntes nu var glad och avspänd. Blev någon musiker sjuk så fick denne bästa support och till julen delades det ut presenter.

Tommy tog trombonen - och lämnade orkestern

Förra måndagen inledde jazzexperten Walter Grape, Boden, artikelserien om bröderna Dorsey. Bröderna startade ett gemensamt storband. Här kommer fortsättningen - med ett dramatiskt uppbrott...