Tommy Dorsey - swingens sentimentale gentleman
NSD:s uppskattade jazzexpert Walter Grape, Boden, har tidigre skrivit en artikelserie om Jimmy Dorsey. Nu kommer fortsättningen som handlar om den andre brodern Tommy Dorsey.
Foto:
Saxofonisten och vännen Bud Freeman som spelade med Joe Haymes band i New York träffade Dorsey en kväll över en kopp kaffe och berättade att hans boss hade tankar på att pröva något nytt inom musiklivet. För Dorsey var bandet ingen nyhet, han kände både pianisten, kapellmästaren Haymes, och dennes klarinettist Jonny Mince. I gänget fanns också trumpetgeniet Bunny Berigan som lämnat Dorsey brodern Jimmys orkester.
Joe Haymes var villig att överlåta orkestern och såg Tommy Dorsey som en kapabel övertagare och erbjöd honom ett förmånligt köpekontrakt. En särskilt lyckat bonus i köpet var att duktige arrangören Paul Weston följde med kontraktet. Weston som sedermera blev jazzpromotor och känd inom amerikanska televisionens musikproduktion.
Övertog orkestern
Dorsey övertog nu denna tolvmannaorkester och kom snart att lägga sin personliga musikprägel i repertoaren. Bandets första kvinnliga vokalissa blev duktiga Edythe Wright.
Faktum var att redan i januari 1936 hamnade fyra låtar på landets tio i topp-lista med Tommy Dorsey´s första egna orkester.
I starten av den första orkestern föddes också hans signaturmelodi "I´m getting sentimental over you" som för evigt skulle bli signifikativ för hans mjuka fina trombonsolo men också ett typiskt varumärke för bandet. Av de övriga nya storsäljarna kunde ett par tillskrivas vokalissan Wright i exempelvis balladen "You". Denna dam kom också senare att bli orsaken till att Dorseys första äktenskap började knaka i fogarna.
Men musikaliskt hade Tommy Dorsey uppenbarligen precis som Glenn Miller en idé om hur just hans orkester skulle låta och det här skulle bara bli början på en makalös fin orkester karriär men med ett oväntat slut.
Danskonserter
Skivproduktionen på RCA Victor var igång och bandet fick kontrakt med Hotell Lincolns Blue Room. Återkommande danskonserter fyllde salen och radion sände den nya sensationella orkestern.
Men det var precis ett år senare, 1937, som begreppet The Tommy Dorsey Orchestra växte fullt ut. Repertoaren växlade med solida swingnummer och sköna ballader. Dorsey´s egna trombonsolon i samspel med oerhört riffiga och smakfulla orkester arrangemang födde epitetet "The sentimental Gentleman of Swing". Stor vikt kom att läggas på duktiga sångare, och jazzpressen jämförde hejdlöst det unga paret Bob Eberly och Helen O´Connel hos brodern Jimmy Dorseys orkester, med Edythe Wright och den nya manlige sångaren som snart skulle göra entre hos Tommy Dorsey, nämligen Jack Leonard som kom över från Bert Blocks orkester.
Därifrån fick han också över till sin nya orkester den förträfflige Odd Stordal. Musikern och arrangören med det norska namnet började sen använda mer sitt andra förnamn "Axel" i offentligheten och hade långt senare mycket samarbete med Frank Sinatra.
Fullträff
I januari 1937 kom den första i raden av riktigt stora fullträffar på skiva.
Dorsey hade hört en konkurrent orkester framföra Irving Berlin´s låt "Marie" och mixtrade ihop faktiskt själv om än med lite råd från baritonsaxofonisten Dean Kincaid, även han begåvad arrangör, ett annorlunda eget arrangemang på denna Irving Berlin melodi med fokus på sångaren Leonard, som efter en mjuk inledning med sång support i några takter från de egna musikerna, bryter av i ett swingfyllt uppbrott, där trumpetaren Bunny Berigan visar vad han sannerligen är kapabel till.
Inspelningen sålde över 100000 exemplar på en vecka och Tommy Dorseys orkester var på allas läppar.
Som om inte det var nog så visade det sig att låten på baksidan av plattan med "Marie" också började toppa försäljningslistorna, nämligen "Song of India", ett smakfullt arrangemang av Dorsey och hans trombonkollega Red Bone, inspirerad av orient mystiken i Rimsky Korsakov´s klassiska opera Sadko från 1898. Här glänser givetvis Dorsey´s trombon likaväl som Berigans trumpet och Dave Tough´s trumspel.
Sålde bra
Inriktningen på Tommy Dorsey´s orkestersound var nu befäst klar och 1938 hade orkestern en säker orkesteruppsättning av mycket duktiga musiker. Framgången av "Song of India" hade gett mersmak och Dorsey sneglade på fler klassiska lån.
Man kan tycka vad man vill om detta, men Dorsey versionerna på 1930-talets slut av dessa klassiker har knappast tagit skada, tvärtom dom är mycket njutbara och gav den då unga jazz publiken en uppfattning om dom dolda örhängen att uppleva från den klassiska musiken.
Nya Dorsey inspelningar baserade klassiker sålde som smör i solsken, exvis Rubensteins "Melody in F" eller Frans Lizt´s "Libestraum". Allt i sofistikerat varsam tappning där både orkestern och solister som Berigan och Dorsey ger kompositionen full rättvisa. Berigan blev Dorsey´s ögonsten men var en orolig själ och hade personliga problem vilka dock inte kunde anas i hans sagolika trumpetspel.
Orkesterns höga kvalité var uppenbar och främst sångaren Jack Leonard men även vokalissan Edythe Wright fick arrangörerna att skräddarsy passande melodier oftast som refräng före ett solitt orkesteravsnitt. Dorseys orkester var nu av högsta klass innehållande några exempel för den storbandskunnige som saxofonisterna Babe Russin, Bud Freeman, Dean Kincade, Clyde Rounds, Fred Stulce, eller trumpetarna Charlie Spivak ( kortare tid), Joe Bauer, Max Kaminsky, Ray Linn och Bunny Berigan. Trombonister utöver Dorsey själv exvis, Les Jenkins, Reed Bone, m.fl och utanför fanns etablerade musiker som mer än gärna ville tillhöra the Tommy Dorsey Orchestra.
Frank Sinatra
Sångduon Jack Leonard och Edythe Wright gjorde naturligtvis sitt till, sånginslagen var väl disponerade till orkesterns delar och arrangemangen utsökta på ett sätt som kännetecknande Dorseys orkester. Men det var dags för vokalissan Wright på hösten 1939 att lämna bandet.
Relationerna till bandledaren hade blivit uppenbara, även för Dorsey´s hustru som sökte skilsmässa. Till bandet kom nu en ny vokalissa vid namn Anita Boyer men vad som sedan hände vet man inte, för ett par månader senare sa sångaren Jack Leonard upp sig.
Det påstås att orsaken var en offentlig utskällning från Dorsey där Leonard kommit för sent till repetition efter att kvällen innan festat runt med trumpetaren Jimmy Blake. Det var känt att trots epitetet "The Sentimental Gentleman" med trombonen, så var Tommy Dorsey med sitt irländska påbrå ,utanför scenen inte lätt att tas med och kunde som Frank Sinatra senare beskrev "vara riktig hårdhudad och odräglig om det behövdes".
Så jobbar vi med nyheter