Succé på succé för Dorseys
Walter Grape, jazzexpert från Boden, fortsätter här sin artikelserie om Tommy Dorseys orkester. Första avsnittet publicerades den 14 september. Nästa avsnitt kommer den 12 oktober.
Tommy Dorsey och hans orkester vr en ritkg guldkalv för skivbolaget RCA.
Foto:
Men Tommy Dorseys orkester var riktigt i hetluften och snart var ordningen återställd. Vokalissan Boyer och nyanlände sångaren Alan de Witt utgjorde ett hyggligt mellanspel men nu hade Dorsey nya ess i ärmen. Innan dess avverkades åter ett antal stora skivhits, bland dessa "Milenberg Joys" i ett förträffligt arrangemang av hans baritonsaxofonist Dean Kincade där klarinettisten Jonny Mince och inhoppade trumpetaren Yank Lawson är på styva linan.
Nästa geniala drag var att blåsa nytt liv med ett mäktigt orkestersound i ärevördiga 1920-talspianisten Pine "Top" Smith´s verk "boogie woogie".
Till storbandshistorien
Även denna platta gick till storbandshistorien som en av de mest sålda och Dorsey´s orkester låter mäktig i den. Faktum är att Tommy Dorseys orkester under året 1937 fanns med i inte mindre än 18 stycken topp tio-hits, med såväl rena orkester som vokala nummer.
Vid en spelning i Chicago passade Dorsey på att bevista kollegan Harry James orkester som spelade på Sherman Hotel. Han hade hört talas om en späd sångare, en "skinny kid" med ovanligt fin röst. Killen var 24-årige Frank Sinatra. Vilken slags överenskommelse som ägde rum mellan de berömda orkesterledarna , förtäljer inte historien men Frank Sinatra kunde börja hos Dorsey om någon vecka då han först behövdes hemma hos sin hustru Nancy (barnet - en flicka - fick samma förnamn).
1940 blev förändringens år hos Tommy Dorsey, men bara till det bättre. Orkestern var mycket efterfrågad, toppade alla hitlistor och Frank Sinatras popularitet kom snart att ta hysteriska former.
Ny vokalissa
Från Artie Shaws orkester anlände en eldig trumvirtuos vid namn Buddy Rich som tog ny plats bakom kaggarna. Arrangören Paul Weston hade också fått Dorsey intresserad av en populär vokalgrupp som kallade sig "The Pied Pipers", samtidigt intog Yvonne Marie Antoinette Ja Mais scenen som bandets nya vokalissa. En vacker och mycket duktig sångerska från Georgia, som senare kom att göra stor solokarriär i USA inom sång och dans. Hennes namn var givetvis alldeles för krångligt att uttala varje gång i presentationen, och tog artistnamnet Connie Haines för att göra det enklare.
Samtidigt kom också Sy Oliver till bandet, en erkänd duktig arrangör och trumpetare som också kom att bli en riktig injektions till Dorsey´s orkester.
Det var nu ett mycket habilt gäng Dorsey ledde och Frank Sinatra var uppenbarligen redan då ett klipp, likaledes vokalgruppen Pied Pipers som bestod av ursprungligen av åtta medlemmar men för många att disponeras av orkestern och reducerades i samråd med Dorsey till hälften. Gruppens kvinnliga part var sedermera kända sångerskan Jo Stafford och killarna hette John Huddleston (senare gift ett par år med Stafford) Chuck Lowry och Allen Starr.
Stardust
En än mer succéartad period inleddes, nya storsäljare avlöste varandra som exvis Pied Pipers i "On the sunny side of the street", eller tillsammans med Sinatra i "I never smile again", "Stardust" eller "The one I love".
Sinatra själv gjorde en rad egna nummer till Dorseyorkestern som exempelvis "Without a song" eller "How about you", vilka vållade försäljningskaos i butikerna.
Connie Haynes sjöng "Will you still be mine" och "You think of everything", men faktiskt åtskilliga nummer också tillsammans med Sinatra. Alla dessa och många andra bidrog till kassakistan hos Dorsey och hans musiker, men även Jo Stafford lösgjorde sej från Pied Pipers med egna solonummer och visade proffsighet som senare gav henne skjuts på karriär stegen. Alla trivdes och Stafford sjöng in på platta t.om tillsammans med trumpetaren och arrangören i bandet, Sy Oliver.
Dorsey hade alltid sina favoriter, före 1940 var det tveklöst trumpetaren Berigan liksom även saxofonisten Bud Freeman, och i den nya konstellationen var givetvis Frank Sinatra Dorsey´s ankare men uppskattade högt Sy Olivers medverkan som spelat hos Jimmy Lunchford innan dess.
Trumpetsektion
Under innevarande år växlade några musikernamn men kanske den största förändringen var när Ziggy Elman och Ray Linn anträdde trumpetsektionen där arrangören Sy Oliver i dubbel bemärkelse var delaktig. Förändringen gav Oliver nya impulser och fixade åt Dorsey ett set låtar med "rocking and rhytm" känsla där blåssektionen och främst trumpetarna fick blåsa av sej ordentligt.
Det var kända Dorsey nummer på skiva, exempelvis som "Swing High", "Quiet Please", "Well get it" och inte minst "Opus One" som alla storband började spela. Men det hindrade inte Oliver att även snickra till soft betonade ballader som passade Sinatra eller gruppen Pied Pipers perfekt som i ovan nämnda "On the Sunny side of the Street" eller "What can I say after I say I´m sorry", två av de riktigt stora skivsäljarna.
För Jo Stafford speciellt, arrangerade Sy Oliver-låten "For You" som klättrade stadigt upp på listorna. Dorseys orkester var nu number one i hård konkurrens med Benny Goodman, Artie Shaw och Glenn Millers orkestrar på alla hitlistor, men storbandet till trots, experimenterade han under tiden med mindre sättningar, en form av litet all stars band som kom att kallas Dorsey Clambake Seven.
Dixie
Här ställdes storbandsarrangemangen åt sidan, repertoaren bestod mestadels av dixieinfluerad jazz med ypperliga solon, där klarinettisten Jonny Mince och saxofonisten Bud Freeman ofta återkom. I några Clabake Seven inspelningar finns även Pee Wee Ervin och Max Kaminsky som huvudsakliga solister. Som ett par exempel med den lilla sättningen kan nämnas "Sheik of Araby" och "Chinatown".
Men det var storbandet som gällde, och så när som på ett kortvarigt experiment med stråkar som komplement till blåssektionerna ,var Dorsey stilen sej lik och saknade inte engagemang. Hollywood ville ha såväl Dorsey som orkestern i olika filmer exvis "På väg till Porto Rico" där orkestern flitigt exponeras.
Mobilisering
1942 började det hända saker i motsatt riktning. Amerikanska försvaret mobiliserade och började rycka i fältdugliga ynglingar, och sådana fanns i rätt ålder ett antal i alla amerikanska storband. Glenn Miller hade fått en överordnad position inom försvarsmusiken och under hösten 1942 upplöst sin framgångsrika orkester för att kalla in fältdugliga musiker till sitt Army Air Force Band.
Från Dorsey´s orkester försvann gitarristen Carmen Mastren, sen bestämde sej Frank Sinatra att pröva egna vingar, trummisen Buddy Rich kallades in till flottan och sångerskan Jo Stafford åkte hem till maken Huddleston som var en av sångarna i vokalgruppen, för att senare satsa på solokarriär. Äktenskapet med forne Pied Pipers sångaren kraschade dock ett par år senare och Stafford blev i början på 1950 talet omgift med tidigare nämnde Paul Weston som blev stor inom musik branschen.
Så jobbar vi med nyheter