Sopransaxofonens okrönte kung
Jazzexperten Walter Grape, Boden, fortsätter sin artikelserie om jazzen. Tidigare artiklar har publicerats den 8/9, 15/9, 22/9, 30/9, 7/10 och 15/10.
Sidney Bechét med sin sopransazxofon. På den spelade han jazzklassikerna Summertime occh Petit Fleur.
Foto:
Louis Armstrong berättar i sina memoarer om sitt första möte med Bechét i hemstaden New Orleans: citat:
"Medan jag som grabb arbetade i kolgården började Sidney som vuxit upp i kreolkvarteren, att spela hos den berömde boxaren Kid Brown´s honky tonky´s.
Första gången jag hörde Bechét tyckte jag det lät illa, men snart insåg jag vilken skicklig blåsare han var. Jag minns en gång när alla musiker i stan var engagerade på en "Labor Day". Henry Allen, kände Red Allens far hade kommit från förorten Algiers för att spela för en av ordenslogerna, men saknade en kornettist. När alla stod uppställda fick gamle Allen syn på pojken Bechét som han hört talas om. En lånad kornett kom snabbt till unge Sidney och paraden blev ett enda triumftåg. Bechét blåste fantastiskt, och jag kände att i den stunden fanns inte kornettist i hela New Orleans som nådde upp till honom. Vilken känsla, vilken inlevelse!"
Begåvad
Sidney Bechét föddes 1897 i New Orleans kreolska bostadsområden. Fadern var skohandlare men alla övriga i familjen musicerade. Lille Sidney var begåvad och tjuvtränade på broderns klarinett. Tillsammans med kompisen Freddie Keppard drömde dom om eget band. Bechéts talanger uppmärksammades och han fick gratis lektioner och vägledning av bl.a Bunk Johnson som ett tag kom att bli engagerad musiklärare för nya stjärnskott. 1908 var han så duktig att han engagerades till Bunk Johnsons "Eagle Band" som övertogs från tidigare beskrivna jazzens förste - Buddy Bolden. (NSD 7 oktober)
Det fanns dock ett förbehåll som Johnson lovat dennes mamma, nämligen att varje sen kväll personligen se till att unge Sidney välbehållen kom hem. Det fanns i New Orleans och inte minst i stadsdelen Storyville där dom flesta jazzband verkade, utbredd kriminalitet i alla dess former.
Bunk Johnson och en annan jazzberömmelse Oscar "papa" Celestín, engagerade sej stort i att hålla ett vakande öga på dessa unga jazzbegåvningar, så att dessa växte upp på förhållandevis rätt kurs. Man undrar givetvis hur det var med skolgången för dessa jazzpojkar och av otaliga skrivna biografier att döma var skolgången före 1900 väldigt liten eller ingen alls på den svarta fattiga populationen i södern.
Värvades
Sidney Bechéts spelskicklighet spred sig och nyss fyllda 16 år värvades han av den periodens störste personlighet i New Orleans nämligen kornettisten och orkesterledaren Joe "King" Oliver. När Storyville 1917 städades upp och åsamkades restriktioner från regeringen (beskrivet i NSD Helg maj 04) drog många jazzband norrut till det spännande Chicago, så även Joe Oliver som fick med sig både Bechét och hans kamrat klarinettisten Freddie Keppard från klubbarna på Perdido Street .
Bechét var en orolig själ och bytte orkester rätt ofta. Han hade inga problem att få jobb, då han skickligt behärskade de flesta blåsinstrument. 1919 fick han chansen att hänga på ett band som skulle på utlandsturné och London i första hand. Orkestern ledd av Will Marion Cook gjorde succé och efter fullbordad turne beslöt sig några musiker att stanna kvar. För Bechéts del slutade det äventyret med en utvisning från England på grund av, som det hette, osedligt beteende. I dag skulle det nog beskrivas som en sexskandal.
Men under Englandsvistelsen hade Bechét fått smak (också) på att spela på sopransaxofon och det kom att bli hans huvudinstrument framöver. Vid återkomsten till USA 1921 var han lika eftertraktad och fick jobb med Louis Armstrong och Clarence Williams. Engagemangen byttes flitigt och efter att spelat ett tag med Duke Ellingtons "Washingtonias", var han snart ute på en ny Europaturné som startade i Paris där han i medverkan i en show träffade det unga stjärnskottet Josephine Baker.
Skottdrama
Showen hade sin final i Berlin, men Bechét fortsatte runt med ett annat band och i Moskva stötte han ihop med en bekant, trumpetaren Tommy Ladnier som också var ute på turne. Efter ett tag i USA var han 1929 tillbaka i Paris dit han kommit med Noble Sissle Orchestra. Vad som egentligen hände är i detalj ej offentliggjort men efter inblandning i ett skottdrama med sannolikt vackra damer inblandade, blev det 11 månaders fängelse för Bechét och en utvisning.
Men Bechét hade redan sina trogna fans i Europa och han återvände i en orkester till Berlin, som den här tiden i arbetslöshetens Tyskland dränkte sina sorger i ett hektiskt nöjesliv.
Åter i USA följde nya engagemang med Duke Ellington som nu var ett stort namn, men 1932 bildade han med vännen Tommy Ladnier eget band som fick heta "New Orleans Feetwarmers". Trots skivinspelningar, måhända endast av stundens ingivelse, lade de instrumenten på hyllan och bildade ett klädföretag,
Ganska snart less på kostymer återvände han till scenen med tidigare Noble Sissle Orchestra. Nya skivinspelningar med trumpetaren Ladnier och klarinettisten Mezz Mezzrow , men sedan i en egen trio gjordes 1939 den makalösa inspelningen av Gerschwins "Summertime", i dag betraktad som ett av jazzvärldens vackraste sopransaxofonsolon. Året efter följde nya inspelningar med exvis Earl Hines, Muggsy Spanier, Albert Nicholas och Louis Armstrong. Bechét blev återkommande gäst i det stora radioprogrammet "This is jazz".
Hänförd publik
1949 blev det ett spännande nytt möte med Paris igen. Hade parisarna förlåtit honom för det som hände 20 år tidigare?
Det hade de. Publiken var hänförd och Bechét gavs lovord av Jean Paul Sartre. Samarbete med franska stjärnskott i orkestrar och exvis sångerskan Juliette Greco. Från mitten av 1950 talet, tillhörde Bechét det främsta artistlivet i Paris och han beslöt sej för att permanent flytta dit. År 1952 komponerade han och spelade in "Petite Fleur", som vi alla vet, blev en riktig slagdänga under många år. Undrar hur många som egentligen fäste sigvid det vackra sopransaxspelet?
Utöver sin genuina känsla för New Orleans stilen och sitt fantastiska sopransaxspel blev han också i skvallerpress omnämnd för sina tre giftermål och en älskarinna som han hade ett barn med.
Duke Ellington har beskrivit Sidney Bechét på följande sätt:
"Bechét was the very epitome of Jazz. Everything he played in his hole life was completely original .I honestly think he was the most unique man ever to be in this music."
Sidney Bechét dog 1959 på just sin 62:a födelsedag, det vill säga den 14 maj. Älskad och sörjd av en hel jazzvärld.
I Bechéts hemstad New Orleans, i Armstrong Park , finns han förärad med en byst, och i Paris lär finns en gata uppkallad efter honom- Rue Bechét.
Så jobbar vi med nyheter