Sofie från Luleå ekumenisk följeslagare på Västbanken

- Det kändes som om vi gjorde skillnad. Varje gång vi kunde underlätta för byborna så att de kunde arbeta med sina odlingar bakom muren.
Det berättar Sofie Eriksson, 32, som har tillbringat tre månader som ekumenisk följeslagare på Västbanken, på gränsen mellan Israel och de ockuperade områdena. Ekumenisk betyder i detta sammanhang att Kyrkornas världsråd har organiserat följeslagarna som finns i byarna längs med Västbanken.
En av tolv
Sofie Eriksson är uppväxt i Luleå och har sina föräldrar på Skurholmen. Hon har studerat freds- och konfliktstudier och har en fil kand vid Umeå universitet.
- Jag kom i kontakt med idéen om följeslagare genom en av mina studiekamrater. Hon kom tillbaka efter tre månader och berättade om sina upplevelser. Då ansökte jag om att få åka och hade sådan tur att jag blev en av tolv som togs ut.
På fredag kommer Sofie Eriksson till Kyrkans hus i Luleå klockan 18 för att visa bilder och berätta om sina upplevelser vid en av de mest konfliktfyllda områdena i världen.
- Jag fick gott intryck direkt när jag kom ner. Vi arbetar förebyggande för att minska gnisslet mellan de israeliska soldaterna och de palestinska jodbrukarna som vill hinna ut ur byn för att bruka sin jord.
Muren
Arbetet finns inte inne på olika kontor utan följeslagarna bor och lever mitt i byn. Sofie Eriksson bodde i Jayyous som är omgärdad av den israeliska muren. Byborna har två grindar som de ska passera under 15-30 min tre gånger per dag. Det är jordbrukarnas enda chans att komma ut och sköta sitt arbete.
- Från början hade 900 personer tillstånd att passera grindarna till jordbruksmarken. När jag kom i början av året fanns det 115 jordbrukare som fortfarande hade tillstånd att gå genom grindarna.
För att få tillstånd att lämna området innanför muren krävs olika dokument som visar att en jordbrukare har äganderätt till marken. Detta innebär att i de fall en gammal kvinna äger marken kan ibland varken hennes barn eller barnbarn bruka den. Reglerna som israelerna har infört kräver att marken brukas för om den ligger i träda längre än tre år så övergår den i den israeliska statens ägo.
Grinden öppen 15 minuter
-Vid Jayyous finns det två grindar. En liten där några få passerar varje dag för att nå sin mark. Där är ska grinden vara öppen 15 minuter varje morgon, middag och eftermiddag.
Sofie Eriksson berättar att det som kunde hända var att de israeliska soldaterna kortade av öppettiden, eller att de lät bli att öppna grinden.
- Vi hade en "hotline", ett telefonnummer, som vi kunde ringa till den israeliska armén för att berätta att det inte fungerade vid grinden. Då kunde i bästa fall kunde soldaterna öppna grinden så att jordbrukarna kunde arbeta.
Säkerhet
En del soldater vittnade om att de kände sig mer trygga när följeslagarna var på plats vid grindarna.
- För att alla skulle känna igen oss bar vi västar med en logga som syntes väl. När vi försökte få tillstånd att följa med jordbrukarna utanför grinden fick vi alltid nej. Inte en enda gång gav de tillstånd till att vi lämnade byn genom grindarna.
Runt Jayyous går ett högt stängsel som syns överallt. Bortom det syns flera israeliska bosättningar. När jordbrukarna gått ut genom grindarna finns inget som hindrar att de tar sig vidare och det är det skälet som anförs. Att det krävs säkerhet.
- Vid den stora grinden som är öppen 30 minuter morgon, middag och kväll rådde samma misstänksamhet. Men hur passagen går till beror mycket på hur de soldater som öppnar grinden känner sig. Många är korrekta och professionella. Andra är glada och skojar. Men det finns de som beter sig illa. Eller som inte öppnar grinden.
Räknade
Två gånger per vecka for följeslagarna till den största staden i närheten. Den heter Qualqiliya och den ligger vid stilleståndslinjen. Den gräns som fanns före kriget 1967. I denna stad är muren en mur och inte så mycket ett stängsel. De palestinier som arbetar i Israel får passera ett stort byggnad varje morgon för att kunna ta sig till sina arbeten.
- Vi var på plats före fyra på morgonen, torsdagar och söndagar, för att se hur lång tid det tar att passera gränsen. Vi räknade antalet människor som passerade och hur många som skickades tillbaka. Dessutom räknade vi hur många kvinnor som kunde passera.
På andra sidan den stora byggnaden finns en israelisk organisation som heter Machoom-watch. Det är äldre kvinnor som observerar gränspassagen. Varje dag rör sig mellan 2 500-5 000 personer över gränsen.
- Vi skickade vårt visitkort med en av de personer som skulle ta sig genom kontrollbyggnaden. När denna person kom fram till Israel lämnade de kortet till Machoom-watchs medlemmar som ringde oss. Då fick vi en uppfattning om hur lång tid det tog.
Sofie Eriksson är glad för att hon fick chansen att vara med och arbeta med följeslagarna.
- Vårt viktigaste arbete var att vi var där i byn, vid grindarna och att vi kunde lyssna till allas berättelser.