Shaw passerade Benny Goodman
Walter Grape, jazexpert från Boden, fortsätter i dag sin artikelserie om klarinettisten Artie Shaw. Tidigare artiklar har publicerats den 16 och 24 november.
Artie Shaws orkester i filmen "Dancing". I bakre radens mitt syns bland andra saxofonisten Les Robinson, Ton Pastor, trombonisten Rodgers och trummisen Buddy Rich.
Foto:
Artie Shaw själv försvann till Mexico där han, som han uttryckte det, "skulle ägna sig åt filosofiska studier".Efter en tid dök han oväntat upp i Hollywood för att jobba på ett filmmanuskript.
Shaw trivdes alldeles utmärkt i vackra damers sällskap och när han återkom till New York var han ånyo gift, den här gången med skådespelerskan Lana Turner. Det äktenskapet varade inte så länge, men nu var Shaw också tänd på ett nytt storband och från Mexicoresan hade han med sig en mängd egna förlagor till arrangemang på kända mexikanska melodier.
Rekord
Under tiden ramlade det in kontinuerligt nya pengar från en makalös rekordartad skivförsäljning på inspelningar från 1938-39, där produktionen som mest omfattade 130-tal inspelningar.
Medan Shaws gamla band med ankaret Tony Pastor och ledaren George Auld, båda saxofonister, turnérade runt på västkusten i bästa Shaw-anda, tog Shaws eget nya band form. Utöver standard sättning där exempelvis i blåssektionerna trumpetaren Billy Butterfield och åter Les Robinson på altsax, Jerry Jerome på tenorsax ingick, tillkom sex violinister. Arrangemangen hölls av pianisten och låtskrivaren Lennie Hayton (sedermera make till Lena Horne) och sångerskan Anita Boyer anställdes.
Skickligt inbakat
Man kan tycka vad man vill om dessa violininslag i etablerat storband, både Harry James och Tommy Dorsey har experimenterat detta, men Artie Shaw hade en mera djuptänkande intellektuell ådra och bakade in felorna mycket skickligt i repertoaren. På trumman fanns nu Nick Fatool som var en mästare på att hantera visparna i motsats till Buddy Rich mera hårdhänta spelsätt. Bland 50-talet skivinspelningar med detta band sålde inspelningen av "Stardus"" och "Dancing in the Dark" rekordartat.
Det nya storbandet spelade swing- och sweetnummer av bästa märke, men som ett komplement till stor orkester gjorde Shaw en mycket smart grej när han bildade en extern jazzgrupp vid sidan om - "Artie Shaw Gramercy Five".
Pianisten i storbandet Johnny Guarnieri tog plats bakom en harpsichord, ett tangentbord som ger en speciell klang jämförbart med Spinettens. Billy Butterfield med trumpeten och Shaw på klarinett bildade den effektiva kärnan och gitarristen Al Hendricson skiftade till elgitarr, vilket var både häftigt och ganska ovanligt.
Konstellationen blev väldigt lyckad, och kritikerna var positivt eniga och hyllade gruppen i jazzpressen.
1940 gjorde Shaw åter med storbandet en rad skivsuccér bland annat "Concerto for clarinett", "Interlude in B Flat", "Moonglow" med.flera.
Kritikerna ansåg att Shaw nu passerat Benny Goodman såväl på instrumentet som swingmusiken. Till orkestern hade nu Max Kaminsky tillsammans med Hot Lips Page åter sällat sig och en ung Ray Conniff fanns i trombon sektionen.
Ny hustru...
Shaws experimentlusta tog sig uttryck i olika kombinationer, något som publiken knappast kände av. Fullsatta salonger och stadig skivförsäljning hörde till dagordningen.
Den redan digna mängden med skivsuccér späddes på med ytterligare två storsäljare och vokala inslag med sångerskan Bonnie Lake i "This time the dreams on me" och trumpet esset Hot Lips Page i "Blues in the night".
Page var precis som Tony Pastor tidigare flitigt anlitade refrängsångare i bandet. Shaws stora orkestern var fullbokad över hela perioden 1940-1941 och som nyhetsbonus innan året 1941 var till ända presenterade Shaw sin nya hustru Betty Kern, dotter till operett kompositören Jerome Kern.
Krigsförklaring
Men det skulle bli ett abrupt slut på planeringen. Orkestern spelade i Theatre Rhode Island, New York den 7 december när Shaw under paus i logen råkade höra radiosändningen som avbröts för ett viktigt meddelande. Japan hade utan föregående krigsförklaring anfallit amerikanska flottbasen Pearl Harbor på hawaiianska ön Oahu.
Strax efter ombads Artie Shaw av ledningen att i mikrofonen uppmana alla i lokalen inkallade "US Servicemen", det vill säga rekryter, att omedelbart återvända till basen.
Efter månader av militära förberedelser befann sig USA plötsligt i krig. Detta faktum påverkade i ett enda slag hela amerikanska underhållningsbranschen.
Shaw fullföljde årets schema med framträdanden i Chicago, fortfarande inför fulla hus, men lades sedan in på Roosevelt Hospital i New York för en tidigare planerad operation.
När Shaw återvände till orkestern i januari 1942 efter tre veckors uppehåll förklarade han att motivationen att turnera runt var borta då landet på annat håll var i krig. I själva verket hade han redan före årsskiftet varit i kontakt med Assistant Secretary of the Navy i Washington och fått klartecken för nya utmaningar.
Orkestern övertogs nu av trumpetaren Lee Castle som dock "lånade ut" bandet till ett par återstående sista bokningar i februari 1942.
Nästa avsnitt den 7 december.
Så jobbar vi med nyheter