Arrangörerna - oftast idrottsföreningar - hoppades på stor publik. Det här var långt före tv, rockfestivaler och bingolotter...
För mindre än 500 kr kunde en orkester på sex-sju musiker bokas för spelning under en hel kväll. Av intäkterna skulle arrangörerna ha en vinst, funktionärer och tidningsannons betalas.
Kunde det gå ihop?
Jo, för 50-70 år tillbaka i tiden med tillströmmande publik och kostnader i dåvarande kronkurs räknat.
"Det var bra"
För danslystna ungdomar fanns säkert en prioriteringslista var någonstans "det var bra". Sådant kunde innebära allt från inträdesavgift, omgivning, vakters sätt att jobba till kringarrangemang på platsen och musikutbudet. Kaffe, wienerbröd, pilkastning och tombola hörde till.
Men det fanns alltid ett orosmoment för arrangören. Dålig väderprognos kunde i ett enda slag vända tillställningen till fiasko och förlust. I varje fall om det gällde utomhus.
Runt Boden och Luleå fanns stort utbud av danshak, många av dem utomhus och rivna idag där marken har fått ge plats åt annan verksamhet.
För arrangören kunde det vara chansartat och knepigt beslut att välja orkestern bland alla konkurrenter. Dessa redovisades i en musikförmedlingskatalog som arrangörer tillhandahöll.
Orkestrarna lovade oftast brett musikutbud med swingnummer, foxtrott, cha cha och rumba, utom i de fall där endast "gammeldans" stod på menyn.
Nyktra musiker...
Hur orkestern förde sig var viktigt i annonsen. Foto med instrument och enhetlig klädsel var viktigt. De som var riktigt etablerade utlovade egna högtalare, egna affischer och egen bil. Jag har i kataloger även hittat reklam där nykterhet utlovas - på musikerna.
Exempel på sida i orkesterkatalogen är bilden med skickliga Rune Lundbergs kvartett i Malmbergets Musikerförmedling.
Boden hade två populära utomhusarenor med den tidens mått sett som konkurerade med mera centralt belägna Björknäsparken och Folkets hus.
Det ena var välbesökta Kvarnholmen i Vittjärv intill Luleälven som förvaltades av Vittjärvs idrottsklubb. Intill en brusande älv fanns dansstället med två dansbanor som besökts av såväl Zarah Leander, Thore Ehrlings orkester som sångaren Ray Adams.
Grand
I Harads fanns, som framgår av gammal nöjesannons, Grand. Det låter pompöst. Vad kunde det vara? Jo, en välrenommerad biograf som också lokala idrottsföreningen (HIF) ordnade danskvällar till. Biodirektör, fastighetsägare och affärsidkare under samma tak var kända Haradsprofilen Ruben Harlin. Biografgolvet var sluttande så de dansande drogs antingen de ville eller ej, sakteligen till utrymmet framför scenen där det var plant. Men populärt var det.
Biografen och dansverksamheten är sedan länge nedlagd men fastigheten står kvar och ägs av traktens elfirma. En samtida nöjesannons visar också att dans anordnades inte så långt därifrån, nämligen i Godtemplarhuset i Norra Bredåker.
Killingholmen
Ett par mil söderut strax utanför Bodens stadskärna finns vid vattnet pittoreska halvön Killingholmen som genom åren behållit sin fägring. Av mycket gammal annons framgår det att Hornskrokens IF står för kalaset, en skyttefest och annonslogon antyder att man går över brygga till dansen. Man kan förmoda detta var en populär tilldragelse ljumma sommarkvällar. Många har säkert ofrivilligt varit i vattnet, kanske på hemvägen.
Det fanns givetvis många fler platser. Danskvällar ordnades tidigare om åren vid flertalet campingplatser och loger utanför tätorten och det fanns energiska personer inom föreningslivet, större och mindre idrottsföreningar som kämpade för att hålla traditioner vid liv och få ett kassatillskott. I dag är det en försvinnande företeelse. Eldsjälarna som ställer upp gratis finns knappt och ungdomen som
i dag växer upp i det mediala virrvarret och prunkande festivaler känner snart inte till denna äldre och enkla kulturella gemenskapsform.