I december 1935 uppträdde hon för andra gången på anrika Carnegie Hall och Town Hall i New York och nu först hade många amerikanare börjat fatta vilken unik sångerska man lyssnade på. Men trots detta var hon fortfarande hänvisad till tredje och fjärde klassens boende med segregerade platser, något som hon ändå tog med fattning. Särskilt besvärligt, berättar hon senare, var det vid de många tågresorna då hon saknade det mesta som vita resenärer hade tillgång till trots att hon kunde betala för sig.
Hon gick inte till handgripligheter i bräschen för rasismen, men sången kom efterhand att sätta belackarna på plats. Fler resor till Europa och Latinamerika följde, men 1939 bröt andra världskriget ut och samma år genomförde hon sin konsert i Washington DC som kom att skrivas i historieböckerna. Det kom att bli hennes stora triumf mot rasisternas USA, ett land som snart skulle dras in i begynnande världskrig, men än inte fått bukt med trakasserier mot den egna svarta befolkningen.
Jättearena
Hennes inflytelserika impressario Sal Hurok ämnade hyra Washingtons pompösa jättearena DC Constitution Hall för en stor gratiskonsert.
Lokalen ägdes av DAR, vilket närmast betyder organisationen "Döttrar av Amerikanska revolutionen", vars stadgar ända fram till 1950-talet ansågs nog så kontroversiella. DAR hade många prominenta medlemmar med bland andra presidenthustru Eleonor Roosevelt i spetsen.
Impressarion Hurok fick dock beskedet att salen inte var ledig till det aktuella datumet och upplystes också om att endast ett begränsat antal platser avsåg svarta besökare. Av en slump fick han veta att salen inte alls var upptagen det upptagna datumet, utan tilldelats ett nytt annat evenemang.
En ny förfrågan från Hurok bekräftade snabbt den egentliga orsaken då den ansvarige på Constitution Hall skrek i luren att "ingen neger kommer att vistas i denna sal så länge jag är manager".
Konsert
En liberal musikpress fick nys om det inträffade, stora delar av allmänheten upprördes och kända musikprofiler protesterade och presidenthustrun Eleanor Roosevelt avgick i protest ur DAR och kom med ett motdrag. Konserten kunde ske på jättetrappan till ärofyllda Lincoln Memorial i Washington, vilket skedd den 9 april 1939. Marian Anderson berättade senare att hon var påtagligt nervös men lugnad av sin finländske pianist Kosti Vehanen.
75 000 människor där utanför och miljontals radiolyssnare lyssnade till denna fantastiska svarta sångerska som inledde med Franz Schuberts "Ave Maria". En hänförd tyst publik snyftade och eventuella rasister märktes inte av, skrev tidningar efter konserten. Marian Andersons Lincoln Memorial Concert gick till historien som något stort i kampen mot rasismens förespråkare.
Metropolitan
1943 gifte hon sig med en barndomsvän, och vid det laget hade hon avverkat över tusen framträdanden. Under Koreakriget återfanns hon som fältartist på sjukhus och baser. På mäktiga Hollywood Bowl arena stod hon för ett nytt publikrekord.
Det fanns önskemål från de stora internationella operascenerna om deltagande vilket hon kategoriskt undvek men 1955 gav hon efter på mångas begäran och debuterade på Metropolitan i Verdis "Maskeradbalen" och blev därmed den första, och märkväl året var redan 1955, svarta operasångerskan på den berömda estraden. Från att ha upplevt rasdiskriminering av vitt skilda slag blev Marian Anderson nu en av de mest eftersökta klassiska sångerskorna i kombination med en rad förtroendeuppdrag.
Goodwillambassadör
1957 turnerade hon som goodwillambassadör i Fjärran östern och invaldes också senare som medlem i i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
Hon sjöng nationalsången vid Dwight D Eisenhowers installation till landets president och likaså när turen kommit till John F Kennedy, fortfarande i en tid när rasister inte gett upp hoppet.
Med hennes bakgrund kan man bara föreställa sig vilken lycka det för henne hade varit, att få uppleva Barack Obama´s installation som USA:s 44:e president.
Efter en stor turné utomlands, bland annat i Australien, tyckte hon 1965 att det var dags att göra en sista bejublad avskedskonsert som ägde rum i Carnegie Hall.
Hon erhöll under de mest aktiva åren en rad utmärkelser, och långt senare i Vita Huset utav såväl president Lyndon Johnson som Ronald Reagan, i en maktens boning där hon redan som ung sångerska vid en musikafton inbjudits att sjunga för presidentparet Roosevelt och deras gäster bland andra Englands kung George VI med hustru Elisabeth.
Få skivor
Äktenskapet med barndomsvännen Orfeus H Fischer blev barnlöst och när maken gick bort 1986 sålde hon sitt stora hus och flyttade hon hem till sin systerson James de Priest som kom att bli en framstående dirigent.
Trots en fantastisk och på många sätt en unik sångkarriär och berömmelse, är det inte enkelt att hitta skivor med Marian Anderson. Dessa finns numer såväl på cd som äldre upplagor, men knappast i Sverige. Själv hade jag turen i somras att som kuriosa, hitta hennes Lincoln Memorial succé "Ave Maria" tillsammans med sin finske pianisten Vehanen, på en fin 78-varvare hos Bodens Återvinning.
Marian Anderson skrev också självbiografin "Min herre, vilken morgon" och blev flitigt omskriven i andras författares litterära verk som exempelvis i Kosti Vehanens bok "Marian Anderson, ett porträtt."
Marian Anderson avled 1993 och blev 96 år gammal.