Ljusare tider nalkas
Vintersolståndet inföll på måndagen. Det är den tidpunkt då solen antar sin minsta deklination, det vill säga står som lägst på himlen på norra halvklotet.
Den gamla kranen i södra hamnen i Luleå har sett 59 vintersolstånd komma och gå.
Foto: Pär Bäckström
Tiden kring vintersolståndet kallas midvinter. Många kulturer, urbefolkningar och religioner firar vintersolståndet. Man firar att det går mot ljusare tider. Symbolisk födelse/död associeras ofta till vintersolståndet som en helig natt.
I fornnordisk religion och sedvänja var midvintern årets viktigaste högtid. Då hölls en offerfest, julblot eller midvinterblotet, för att blidka gudarna att låta solen komma åter.
Carl Larsson beskriver i målningen Midvinterblot hur svearnas kung Domalde låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. Motivet är hämtat från det fornnordiska kvädet Ynglingatal av den norske skalden Tjodolv fra Kvine. Tavlan hänger på Nationalmuseum.
Viktor Rydberg beskriver midvinternatten i dikten "Tomten" från 1881. Många medelålders och äldre människor har under sin skolgång fått deklamera en eller flera verser och många har fortfarande åtminstone den här första versen kvar i huvudet:
"Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken."
I den sjunde versen undrar Tomten över livets gåta - efter att ha smugit in för att se husbondfolket :
"Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick ... men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Så jobbar vi med nyheter