Kornetten blev bordslampa
Walter Grape, jazzexpert från Boden, och känd för NSD:s läsare för sina artiklar om jazzlegender berättar i dag om Red Nichols och hans märkliga öde.
Red Nichols tiomannaband från 1933. Nichols står längst till höger
Foto:
Mannen svetsade fast en gammal mässing kornett på en metallfot. I klockan hade han hamrat ut en buckla och fäst en lamphållare. Kornetten skulle bli en bordslampa. Mannens nersmutsade ansikte halvt dold bakom dom stora skyddsglasögonen avslöjade ingenting om sorgen i hans hjärta.
I ångpannearbetarnas fack var han känd under namnet Ernest Nichols, en magerlagd, pojkaktig, blyg och tystlåten man i slutet av kanske de trettio. Ingen av arbetskamraterna visste egentligen vem han var. Inte kände heller hans forna musikerkamrater som Benny Goodman, Jimmy Dorsey eller Artie Shaw till vart han tog vägen. Han hade bara försvunnit från estraderna.
Men Ernest Loring "Red" Nichols egen familj visste varför de korta kraftiga fingrarna som hanterar B kornettens ventiler så raffinerat, nu under krigsförberedelser utförde undersvetsning i örlogsfartygens jättelika stålskrov.
Lade av
På toppen av sin berömmelse med ett sjumanna bandet, när skivhyllorna med dess musik fyllts men åter, tack vare enorma säljsuccéer, gapade tomma, när radiostationerna slogs om hans medverkan, när de glamorösa hotellens ballroom-agenter jagade honom för nya kontrakt, beslöt Red Nichols att lägga av med musiken. När sista numret ebbat ut den 19 april 1942 i Lantz "Merry Go Round" danspalats i Dayton Ohio, orkestern avlönats och Nichols föreslagit en ny ledare, packade han trunken och försvinner. Musikerna var chockade om än inte förvånade. Alla hade märkt att kornettvirtuosen, den fina kamraten och ledaren inte på sista tiden mått bra. Telefonsamtalen hem till familjen hade varit många och återkommande.
Ernest Loring Nichols föddes 1905 i Ogden, Utah. Ända från tidigaste barndom hade musiken varit hans liv, och lille Loring var en särdeles musikbegåvning. Hans pappa E.W Nichols ledde en statligt finansierad orkester i Ogden, var 13:e barnet i sin skara till sin far, alltså Lorings farfar och dennes tredje hustru. Farfadern hade varit musikant i Brigham Youngs mormonkaravan. Nichols pappa påstås ha sålt en ungtjur för att kunna köpa en klarinett till lille Loring men denne ville ha en trumpet eller en kornett istället, och så blev det.
I pappas band
Vid redan fyra års ålder blåste han kornett med Utah State Industrial Schoolboys Band som också leddes av hans pappa. Två år senare var han traktens publik idol när han som solist ogenerat skickligt blåste "Carnival of Venice" på diverse tillställningar, men han hade en ytterligare begåvning, nämligen sångrösten som längre upp i åren kom att alternera till magnifika kornettsolon.
När Nichols var i tonåren var det nya "helvita", sedermera kända Original Jazz Band (världens första jazzgrammofoninspelning) med sina musiker i ropet, och Nichols fascinerades alltmer av jazzen till sin fars stora besvikelse. Efter ett års allmänna studier vid Culver Military Academy börjar han ägna sig helt åt musiken. Efter timmar av träning varje dag med kornetten och ihärdigt studerande och lyssnande på jazzens stjärnor från New Orleans, blir han snart den yngste medlemmen i ortens bästa band, ett kooperativt band vid namn "Syncopating Seven"
Ganska snart, när musikerna blivit varm i kläderna och kände för att gå egna vägar, kommer han till New York, där han sammanstrålar med en duktig trombonist Miff Mole och dom två skulle komma att utföra en rad succéartade jobb tillsammans.
Kornettsolon
Efter en kortare tid hos Sam Lanin Band där Nichols utmärkta kornettsolon i produktionen "Sam Lanins Redheads" fått jazzkritkerna att haja till och fokusera på den relativt okände men skicklige kornettisten bildade Nichols och trombonisten Mole en orkester som inte bara skulle ge berömmelse utan blev en präktig kassasuccé.
Med varierande namn som "The Red Heads", "The Louisiana Rhytm Kings", "The Charleston Chasers", "Miff Mole and his Molers", "The Hottentotters", och framförallt "Red Nichols and his Five Pennies". Ordet Red blev signifikant för Nichols, en gång påhittad av hans trummis Berton, och togs nu med i olika sammanhang i reklamen.
En minst sagt jordskredsaktig skivproduktion följde med stundtals dussinet inspelningar per vecka, där främst skivmärket Brunswick Record Company förstod vilken guldgruva Nichols spelningar var.
Förbluffade jazzkritiker jämförde nu Nichols kornettspel med New Orleans stora kornettstjärnor, och många experter framhärdade att den här nya grabben egentligen var överlägsen i teknik och musikkänsla. Nichols vita hy och röda hår stod naturligtvis i stark motsats i vad man förknippade musiken med. Man sade att ytterligare en vit neger hade klivit fram på jazzscenen. Man syftade då på förutom Red Nichols, trumpetaren Bix Beiderbeck som konkurrerade starkt. Deras personligheter var dock vida ifrån varandra. Medan Nichols var fåordig utom när han sjöng och kunde också "rulla" på orden, nästan som tungstepp, skötsam och glad renlevnadsman, så skulle Beiderbecks glättighet men dessvärre fallenhet för rusdrycker slutligen tidigt sätta stopp för karriären och ända hans liv. Nichols plats hos Paul Whiteman´s stora orkester som han var ett tag hos, efterträddes just av Bix Beidebeck
Fortsättning den 16 mars
Så jobbar vi med nyheter