Det är 60 år sedan Yvonne Stålnacke, kommunalråd i Luleå, föddes. År som är och har varit helt fantastiska om vi frågar jubilaren. Det kommer hon att fira med en thailändsk buffé och en insamling till de bärplockare som var strandsatta i Luleå 2009.
– Pranees familj är min fadderfamilj som jag håller kontakt med. De har det fortfarande svårt efter resan till bärskogen här och jag hoppas att alla som vill kommer att sätta in en slant till dem och deras vänner istället för att ge mig något. Jag har allt som jag behöver, men det har inte de.
Yvonne Stålnacke började sitt vuxenliv i götverket på NJA, SSAB idag, för 39 år sedan. Hon gick mot strömmen och klev upp i traversen.
– Det var en fascinerande arbetsplats. Mycket arbete var fysiskt och utfördes med spett och slägga.
Arbetet i uppe i traversen var ganska isolerat och när en ny stränggjutning öppnades sökte hon sig dit. Hon var ensam kvinna och såg att saker skulle behöva ändras.
– Jag blev aktiv i facket. Jag slogs för att vi skulle kunna låsa toaletterna och att de pensionsförsäkringar som Metalls medlemmar använde sina bonusar till skulle vara lika för kvinnor och män.
Ung mor
Hemma fanns hennes son Johan. Han föddes när Yvonne Stålnacke var 18 år.
Familjen är det viktigaste i Yvonne Stålnackes liv. Den ställde upp när Johan var liten. Familjen med stort F.
Samtidigt som hon firar sin födelsedag firar hon och hennes man sin 20:e bröllopsdag. De har två vuxna söner från varsitt håll.
– Min son har fått två döttrar och jag har fått två barnbarn, Engla och Fanny. Det är helt fantastiskt att få vara farmor.
Familjen är också hennes mamma, hennes tre systrar och en bror.
– Vi växte upp på Örnäset, sju personer i tre rum. Men jag minns ingen trängsel hemma. Somrarna tillbringade vi hos farmor och farfar på deras gård i Ersträsk vid Koler.
I dag är det stugan i Måttsund som är sommarbostad. Här samlas alla och firar midsommar.
På 80-talet, när Yvonne Stålnacke bodde på Hertsön, började hon arbeta politiskt i s-föreningen. Hon kom in som ersättare i kommunfullmäktige.
– Då dog min pappa, 55 år, i hjärtinfarkt. Han hade varit i Umeå på en kranskärlsröntgen efter två infarkter. När han skulle åka hem sa de till honom att ta bussen. Men han berättade att han inte orkade. De lyssnade inte, så min syster med make fick åka för att hämta pappa. Bara någon dag senare dog han.
Ordförande för sjukhusen
Detta bemötande av en sjuk patient fick Yvonne Stålnacke att engagera sig i landstingspolitiken. Hon kom in som ersättare i landstingsfullmäktige och i mitten av 90-talet utsågs hon till ordförande för sjukhusdirektionen i Luleå/Boden.
– Jag ställde upp efter ha sagt nej, eftersom att så många stödde mig. Det har jag inte ångrat. Den tiden använde jag till att besöka och prya på de två sjukhusen. Efter att det nya sjukhuset i Sunderbyn var klart utsågs Yvonne Stålnacke till vice ordförande i landstingsstyrelsen.
Hon var den högsta ansvariga för sjukvårdsfrågorna i länet när hon avgick för nästan tio år sedan våren 2004. Då stod striden om partiet skulle stå bakom ett beslut, om att öppna BB i Kiruna igen. Det tyckte inte Yvonne Stålnacke och avgick.
Åter till järnverket
Hon gick tillbaka till stränggjutningen på SSAB. Där fanns hon i två och halvt år. Men partivännerna i Luleå ville att hon skulle ställa upp som vice ordförande i kommunstyrelsen efter valet 2006 och så blev det. Hon var andra namn på valsedlarna och efter valet fick hon ansvar för ungdomsarbetslösheten, vuxenutbildningen och integrationsfrågor.
Kommunen har valt att använda kommunala pengar till att alla som inte har fullständiga betyg ska kunna komplettera dem.
– Vi vet att de som inte kommer in på arbetsmarknaden får ett sämre liv och att det kostar alldeles för mycket för dem och för samhället.
Vi blir allt färre i Norrbotten men Luleå växer.
– Det är helt annorlunda att arbeta politiskt i en kommun. Vi planerar för tillväxt, bygger bostäder och kommunens ansvar är ju allt från vaggan till graven.
Nästa val om ett år så är det Yvonne Stålnacke som står överst på valsedlarna i Luleå.
I bärskogen finns hon fortfarande. Hon plockar hink efter hink med bär till släkt och vänner. Det är mellan tuvorna det finns rum för att tänka.
– Bär plockar man utan att tänka på vad man gör. Då kan jag vrida och vända på idéer och tankar som det inte finns plats för när allt annat ska göras.
Det är nog därför hon har reagerat så starkt på att de thailändare som kom till skogarna i Luleå 2009 inte fick plocka ihop bär till sina drömmar. För dem blev resan hit en mardröm.
– Jag har hälsat på och sett hur de fortfarande har det svårt och fattigt sedan de kom hem. Jag behöver ju ingenting så jag fick idén att göra mitt öppna hus med thaibuffé och en insamling till dem som behöver det mesta.