NSD hade för en tid sen på ett par sidor med huvudrubrik "musikens makt", där unga krönikörer gav sin syn på aktuella musikutbud. Rubriceringen kan förstås inrymma en hel del skilda uppfattningar om musik i nutid och förr.
Hur var det med musikens makt förr - och då menar jag för riktigt länge sedan?
Kanske inte alla tänker på hur länets musikliv har utvecklats på drygt 100 år. Just i Norrbotten finns ställen som ur musikalisk historik jämfört med andra delar av landet ter sig ganska unga men ändå för dagens ungdomar väldigt långt tillbaka i tiden.
"Viktigt med musik"
Redan tidigt vid samhällsbildandet insåg man betydelsen av levande musik. Hårt slit för exempelvis nybyggare, gruvarbetarna eller rallare ställde krav på samhället att ha ett visst mått av att kultur på fritiden. En scen för offentliga framträdanden var ett måste, om än det var för politiska tal eller musik.
Såväl Kiruna som Boden har vid stadsbildningen haft orkestrar i någon form. I Boden stad kanske mer än på andra ställen i och med att regementena uppstod en efter en och, militär tradition krävde en orkester, oftast med mycket mässing blås.
Blåsorkestrar
Kiruna stad och Malmberget gamla samhälle är intressanta. Man har bevisligen redan tidigt vid sidan om den livsviktiga gruvnäringen uppvisat blåsorkestrar i det Klondike liknande tillvaron som präglade de första invånarna före sekelskiftet 1900. Primitiva bostäder knappast värt namnet som i många fall utgjordes av sammansatta dynamit och fläsklådor har man kunnat läsa i skildringar. Detta var i slutfasen av 1800-talet i Malmfälten. Men det skulle bli snabbt förändring.
Små firmor och politiska föreningar, kyrkliga samfund och chansartade etablissemang av olika slag, och intressegrupperingar med människor ur olika samhällsskikt blandades i det hårda vardagsslitet som formade kanske ett första bostadskvarter. Trots miserabla boende villkor andades man framtidshopp. Det här var de allra första nybyggarna som vågade.
Kiruna
Om musikens betydelse finns det inte så mycket i gamla skildringar från just Malmfälten att få fram. Lite mer dock från Kiruna.
Av utgivna böcker och mycket gamla foton kan man blicka in i vardagen. Frälsningsarméns musikanter hade säkert fullt upp med att påtala vikten av gudfruktigt leverne både i ord och ton, och baptistkyrkan hade sin organist och kör, och i flertalet enskilda folkhem fanns säkerligen en självlärd dragspelare, i de finare hemmen kanske en violinist, samtidigt som i allt detta nykterhetsförkämparna för gruvarbetare och rallare troligen verkade i stark motvind.
Var detta den allmänna bilden av ett växande gruvsamhälle? Förmodligen inte helt korrekt även om ingredienserna fanns där. Min morfar Frans Gustaf Wennberg upplevde säkerligen Klondikeatmosfären i det stora gruvdistriktet Hibbing i Minnesota, USA, efter att ha jobbat där i några år strax eftersekelskiftet. Den nya gruvstaden Kiruna lockade och han fann det lämpligt att med familjen etablera sig som affärsidkare i staden som ur näringsperspektiv säkert liknade Hibbing.
Hjalmar Lundbohm
Kiruna som offensiv ung stad med gruvnäring i begynnande världsklass och malmtransporter och växande population i fokus bidrog säkert då och då till sin expanderande tillvaro prominenta besök, kanske initierade av stadens förste gruvdisponent och grundare Hjalmar Lundbohm. Då måste även en blåsorkester finnas för olika ceremonier.
En sådan verkar ha funnits redan kring 1900 eller till och med innan dess och några år senare den första stråkensemblen. Ytterligare ett par decennier senare skulle en biograf stolt presentera stumfilmer adderade med musik ensemble i biolokalen.
Men det är just dessa stronga pionjärer som är intressanta. Personerna på den gamla Kirunabilden, kan möjligen vara Kirunas absolut första blåsorkester. De levde säkerligen inte på musiken, utan slet som alla andra i gruvan eller järnvägen, men spelade vid sidan om sitt arbete. Det var exempelvis Appelberg som egentligen var elektriker, Wallin som var eldare eller Olsén som var sågställare, Forslund bromsare, för att nämna några på bilden, dock osäkra uppgifter.
I Malmberget med till och med äldre anor som gruvsamhälle lär ha funnits en grupp mässingblåsare från tidig början, kanske utmynnad från gruvbolaget. Jag har dock inte hittat uppgift på sådan, än mindre bilder, men några år senare föddes flera personer som kom att ingå i Malmbergets stora Blåsorkester under ledning av den något äldre musikdirektören Gotthard Lund, född 1896. Bland dessa musiker fanns några som iBoden tagit lektioner hos såväl riksbekante dirigenten och kompositören på marschmusik, Viktor Vidkvist som då när det begav sig fanns i Boden, eller senare hos musikdirektören Einar Råberg
Ett flertal i blåsorkestern hade också i sin bakgrund musiklektioner hos musikdirektören Bratt i Malmberget, ett samhälle som verkade ha ett rikt musikliv. I blåsorkestern återfinns kände Malmbergsmusikern på trumpet Calle Bertlin, född 1918 som senare övertagit rodret i blåsorkestern och kom att bilda egen dansorkester, där några medlemmar ur nämnda prominenta blåsorkester ingick.
Mer om det i nästa avsnitt!