Hyllas 43 år efter sin död

Red Nichols and his Five Pennies spelade nu för fullt. Ibland kallade man sigj Red Nichols Penny Symphony, men trots allt - orkester titeln var enkel, var på allas läppar och lätt att komma ihåg.
Under närmaste åren kunde såväl Nichols som kompisen trombonisten Miff Mole välja och vraka bland erbjudanden. Man spelade ihop i olika konstellationer där medverkande blivande storheter som Jimmy Dorsey, Artie Shaw, Benny Goodman, Gene Krupa, Pee Wee Russel, Jack Teagarden m.fl fanns. Arrangemang kom från exempelvis Glenn Miller och Lennie Hayton. Den senare gjorde "Ida, sweet as apple cider " och blev hos Nichols en riktig storsäljare.
Under depressionsperioden, där många band splittrades och flera självdog, fick Nichols jobb i olika Broadwayshower där han träffade sin blivande hustru, dansösen Bobbie Meredith.
Knöts till Kellogs
Radion låg på och erbjöd engagemang och ett saftigt sponsorkontrakt knöts med jätten livsmedelsjätten Kellogs.
Från 1932 och närmaste åren framöver fanns inte många lediga stunder för Nichols som var med överallt och under längre period också ledde ett starkt tolvmannaband. Även under denna period följde ett stort antal grammofoninspelningar (Dessa inspelningar är eftersökta och någon jazzvänlig själ har faktiskt laddat in på internetsajten You Tube några spännande sekvenser med Nichols större orkester)
Men våren 1942 meddelar han bandet att han slutar. Less att leda ett storband vidhöll Nichols men den egentliga orsaken var uppenbar. Hans enda barn, dottern Dorothy Lorraine hade fått en mystisk åkomma och var svårt sjuk, och det hade plågat honom senaste två åren. Han anklagade sigj själv för att inte ha varit hemma och stöttat familjen.
Läkarna kom fram till att flickan sannolikt hade en svårare variant av polio och Nichols beslöt sigj för att lägga av med musiken, och sökte jobb på det närbelägna örlogsvarvet där fartyg gjordes krigsfärdiga. Kornetten gjordes till bordslampa under rasterna.
Gjorde comeback
Ödet ville dock dessbättre annorlunda. Dottern tillfrisknade mirakulöst och efter tre års uppehåll övertalades han av hustru och vänner att återuppta spelandet. Efter en kort inledning hos Glen Gray´s Casa Loma orkester, bildade han ett nytt eget band som under lång tid kom att vara på topplistan av mindre jazzband.
Under eget namn och "Five Pennies" och "Hot Pennies" avverkades nya inspelningar och Nichols var definitivt tillbaka i hetluften, lika bra på kornetten som någonsin. När de flesta jazzband hade svårt att finna sej tillrätta efter krigsslutet så hade Nichols och hans mannar löpande engagemang och nya inspelningar nu hos skivmärket Capitol.
Blev film
1954 utkom inom jazzvärldens i staterna en skriftlig berättelse, nästan som en sorts saga om Red Nichols och hans Five Pennies med titeln "Intermission". Författaren hette Robert Smith. Han hade upprepade intervjuer med Nichols och fängslats av detaljer i dennes liv och så gjorde även Paramount Pictures som nu ville göra en film om kornettlegenden.
Den kom dock av flera besvärliga omständigheter vid bolaget, upphovsrättsliga finstilta förbehåll, att påbörjas först 1958. Nichols själv var fortfarande i full gång på sitt håll hos skivbolaget Capitol. Som brukligt var i filmvärlden i mitten av 1950 talet fick inte huvudrollspersonen spela sigj själv (jmfr Benny Goodman-Steve Allen, Glenn Miller-James Stewart) utan valet att gestalta Red Nichols föll på skådespelaren Danny Kaye som för övrigt precis som Nichols var rödhårig men också tränade in rollen som Nichols med bravur.
Louis Armstrong i biroll
Av olika skäl som inte tydligt framkommer gav man en betydande biroll också åt Louis Armstrong som vid denna tid var en ambassadör för hela nationens jazzliv. I filmen medverkar också Ray Antony och Bob Crosby som musiker. Nichols hustru spelas av vackra Barbara Ben Geddes som längre upp i åren kom att bli känd som miss Ellie Ewing i serien Dallas. Dessbättre så hör man i alla fall i filmens valda delar Nichols eget fina trumpetspel bakom Kaye´s agerande.
Filmen gav givetvis Nichols själv medvind i en tid då jazzen hade stor konkurrens av nydaningar inom populärmusiken.
Red Nichols sista orkesterframträdande skedde 28 juni 1965 i Las Vegas, då han under sena kvällen plötsligt drabbades av en hjärtattack och avled på hotellet där han bodde.
Hur var det då med dottern Dorothy Lorraine? Jodå - ganska bra och Nichols fick uppleva tre barnbarn.
Enorm produktion
Red Nichols skivproduktion var enorm, en av de större räknat på enskild musiker. Mellan 1920 och 1960 rör det sig om tusentals inspelningar i olika "Red" konstellationer. Hans kornettspel brukar finnas exemplifierade inom undervisningen i amerikanska musikskolor.
En märklig, nästan känslosam företeelse som understryker det goda renommé som är förknippat med Red Nichols är också de hundratals hälsningar på en amerikansk gravwebbplats där fortfarande 43 år efter hans död nya sådana strömmar in. Helt nyligt kunde följande läsas:
"Nobody play´s it like you Red. To this day you´re still the best. Give old Gabriel a run for his money. Youré gone but your melody lingers on" / anonymos."
Ordföranden i amerikanska Jazz Library- Christopher Popa har sammanfattat så här: "He played a crisp lyrical cornet, earning a reputation as creative musician and helping to shape the course of jazz","

Hyllas 43 år efter sin död

Walter Grape, jazzexpert från Boden, och flitig medarbetare på denna sida avslutar i dag sin artikelserie om Red Nichols som var en av de största jazzmusikerna.