Jag förlorade en mycket nära vän i min ungdom. En ung människa som var blott 17 år och den som ofta spred livsglädje och lyfte oss andra när stegen blev tunga och oron svepte in. Ett dödsbud är så definitivt då det skiljer oss åt på vår vandring genom livet, inte så sällan utan någon förvarning.
Vi besökte den samling som skolkamrater och vänner ordnat vid Södra hamn i Luleå för Yasmine som tragiskt avled på en skola i Luleå i veckan. En stunds samvaro för att hjälpa varandra i den stora sorg som drabbat så många när en nära kompis chockartat lämnat dem. Tonåren är den tid när frågor, utmaningar och drömmar är så oändligt många. I detta livets myller är kompisar och en riktig vän värd mer än allt annat. Att få vara tillsammans värmer frusna hjärtan och hjälper en att ta de första stegen framåt igen.
Det är bland dessa sorgsna barn som många av svaren finns och som kan hjälpa oss alla framåt. Vi måste ta oss samman. Låta sorgen ta den tid den behöver. Sätta oss ner och fundera över om vi har den kunskap vi behöver utifrån hur det ser ut i våra barns värld. Hur kan vi hjälpa de barn som mår dåligt? Att skicka de obesvarade frågorna och rikta anklagelserna till samhället är rätt. Men bara om du med det menar att samhället mest av allt är jag och du.