Ishockeylegendaren Lasse Björn var med och gav Sverige två VM-guld och tre EM-guld på 1950-talet. På den tiden kunde man inte leva på ishockey. För att få mat på bordet slet han som lastbilschaufför.
I morgon fyller han 80 år.
Sin tävlingsanda fick Lasse Björn tillsammans med modersmjölken. Uppvuxen vid Barnrikehusen i Traneberg i Stockholm flockades barnen och tävlade med varandra i smått som stort.
- Det var bra! Utan konkurrens blir ingenting gjort, konstaterar han i sitt vardagsrum, sju decennier senare.
Första intrycket är att han är lättpratad, sorglös och rapp.
Spelade hårt
Efter åtta års tävlan om pucken fick den då 18-årige djurgårdaren Lasse tecknet - segern mot Mora 1949 tydliggjorde att han hade talang för hockey.
- Det var vårt första SM-guld. Det gav en väldig kick.
Så han fortsatte spela, och vann om och om igen. Som landslagskapten månade han och nyligen framlidna lagbrodern Sven Tumba om att "peppa grabbarna att kriga". Tidigt förstod han vad som fungerade som back.
- Jag såg till att tackla och spela hårt, killarna jag mötte märkte att jag inte klev undan. Det gav mig större självförtroende.
Under sina 217 landskamper skrev han ishockeyhistoria. Flerfaldiga VM- och EM-guld gav honom en given plats i Internationella ishockeyförbundets Hall of Fame.
Lasse Björn har all anledning att vara nöjd över framgångarna - och det är han. Men i 1950-talets Sverige var tanken fjärran på att avlöna de idrottsaktiva. Lasse var tvungen att försörja sig och sin nybildade familj på annat sätt.
Fyllda 21 följde han i pappas fotspår och inledde sin 50 år långa bana som lastbilschaufför med eget litet åkeri. Den stora prövningen kom när han skulle förvärva sin första lastbil, tjäna sitt levebröd och samtidigt ta Sverige till nya guldhöjder.
- Det var en jobbig tid. Men om jag vill någonting brukar jag klara det. Jag tog chansen och köpte lastbilen på 36 månaders avbetalning. Det gick bra. Tur att jag hade en duktig fru som skötte företaget. Annars hade det gått illa.
Gifta i 62 år
Då han ofta var bortrest under vintersäsongen kallar han kärvänligt hustrun Margaretha alltjämt för "hockeyänkan". Vad är hemligheten bakom deras 62 år långa äktenskap?
- Vi trivs med varandra. Visst kan jag fälla några glåpord ibland, men hon är så skärpt och får mig att ta tillbaka det.
Hustrun, som anropas från rummet bredvid, beskriver maken som "en rar och trevlig kille". Hon minns ännu vad hon föll för när de träffades på Jungfruholmen för 62,5 år sedan, där de seglade kanot, dansade och kvickt därpå smidde giftasplaner.
- Hans vackra blå ögon och skrattgropar, säger hon frankt.
Skratta gör han fortfarande.
- Jag tycker om att skratta och gör det mycket. Livet blir lättare så. Och har man något otalt med någon så ska man prata ut och gå vidare, säger Lasse Björn.