I Melodifestivalen blir skådespelerskan Helena Bergström programledare. Men hon nöjer sig inte med ett förvandlingsnummer. Säg hej till Melodifestivalens fyra största fans.
Överviktig spärrvakt med schlagermani, svensk-brasiliansk "Melodikarnevalen"-älskare, kritisk Östermalmsdam eller glamdyrkande mäklare med ansiktet gömt i skämskudden. Glöm den snörvlande skådespelerskan Helena Bergström. I Melodifestivalen möter du sidor hos henne som hon knappt själv visste att hon hade. Utöver jobbet som programledare gestaltar hon fyra flippade tv-tittare som har en sak gemensamt: de kan inte slita sig från Melodifestivalen.
- Jag är inte programledare så när jag tackade ja till det här var det viktigt att jag fick göra något som har med mitt yrke att göra. Samtidigt ville jag testa något som jag inte gjort förut och den här sortens humor är ny för mig, säger Helena Bergström.
Vilken av rollfigurerna ligger närmast dig?
- Jag har lite av dem alla i mig. De är överdrivna, men de säger saker som jag skulle kunna säga i olika sammanhang. Jag älskar att spela Lasse, men för mig är det viktigt att man inte skrattar åt honom utan med honom.
Rollfiguren Lasse Ekström är ett schlagerfan av enorma dimensioner. I kostym ser Helena Bergström ut att väga runt 150 kilo. Att genomföra förvandlingsnumret och få den specialgjorda masken på plats krävde runt tre timmars arbete i sminklogen.
Vem av dem var roligast att göra?
- Jag tycker väldigt mycket om Lasse och Marianne. De är varandras motsatser, hon tycker att Melodifestivalen är "Små grodorna" och han älskar den. Jag har gått in i rollerna som i vilka andra roller som helst, men när man gör humor på det här sättet förhöjer man allt lite och ibland spelar man över så det bara skvätter om det.
Vad har du själv för relation till Melodifestivalen?
- Det är något som vi alla kan samlas runt. Vi vill tycka till om vilken låt som är bäst eller vem som har finast kläder. Sen är det skönt att det kommer lite glitter och glamour när det är som mörkast och deppigast mitt i vintern. Vi vet alla att det här inte är viktigast av allt, men vi tillåter oss att låtsas som om det vore det.