Han förde ut jazzen i världen
Jazzexperten Walter Grape, Boden, fortsätter sin serie om Från slaveriet till jazzen. I da skriver han om Joe Oliver. Tidigare avsnitt i serien har publicerats den 8/9, 15/9, 22/9, 30/9, 7/10, 15/10, 21/10 och 6/11. Dagens artikel är fortsättningen på gårdagens om Joe King Oliver.
Foto:
Kring 1920 hade Joe "King" Olivers orkester följande uppsättning. Oliver och Armstrong på kornett, deras kornett duetter ska ha varit alldeles enastående. Honoré Dutray på trombone, Bröderna Dodds, Jonny på clarinett, Baby Dodd på trummor, Bill Johnson på bas, och Lil Hardin på piano.
Chicagopubliken fick uppvisning av New Orleans-jazzens bästa märke som då fanns. De som nu inte fick plats i lokalerna kunde börja köpa lackskivor. Bandet fanns representerat på de stora skivbolagen som Okeh och Columbia.
Armstrong
Nya omfattande turnér följde men Oliver började också observera att hans kornett ej längre var nummer ett, allt fler hade börjat lägga märke till den unga Armstrongs fantastiska teknik.
Även Armstrong märkte den för honom något pinsamma situationen och på Lil Hardins inrådan lämnade de bandet när man var åter tillbaka i Chicago. Strax efter blev de ett par och gifte sig.
Oliver märkte givetvis snabbt förlusten av Armstrong och när ledningen på Lincoln Gardens efter nån tid aviserade färre danskvällar vilket också skulle ge färre intäkter, surnade Oliver till och upplöste hela bandet.
Något överilat kanske för redan 1925 startades ett nytt band och ett par nyskrivna låtar kunde introduceras, nämligen "West End blues" och "Camp meeting blues" med en Joe Oliver i högform.
Jukeboxen kom
Men i den stora staden växte konkurrensen. Såväl vita som svarta jazzband tävlade om publikgunsten, men på de enklare ställena började dessutom en ny trend att ta fart - grammofonautomaten, eller som den sen kom att kallas juke box.
För en billig peng kunde man lyssna på sin favoritorkester istället för att betala dyrt till "Dreamland Cafe" eller "Lincoln Gardens". Ett annat påfund dök också upp som publiktjuv, nämligen ljudfilmen.
Joe Olivers band var fortfarande attraktivt. 1926 följde en rad grammofoninspelningar med Olivers Dixie Syncopaters som nästa gång vid inspelningen måste kallas Olivers Savannah Syncopaters .
Man spelade dagar som nätter och musikerna började klaga. Några slutade och andra kom till. Alla väl meriterade.
Garvade musiker
Olivers nästa band innehöll inte mindre än med honom själv tolv garvade jazzmusiker, däribland Barney Bigard, Kid Orý, Albert Nicholas, banjovirtuosen Bud Scott plus många fler. Efter ett kortare gästspel i New York var man tillbaka i Chicago. Nu var konkurrensen stenhård. Där fanns Louis Armstrongs Hot Seven, Eddie Condons Jazzband med skickliga vita solister, och en ny svart stjärnpianist Earl Hines med ett mindre gäng drog jättepublik. Kid Ory, Sidney Bechét , Freddie Keppard, och Jelly Roll Morton med sina nya band var också topplistade.
Oliver erbjöds under sin New York-istelse engagemang på Cotton Club som blivit en av stans jazz inneställen.
Dumt nog avböjde han, då han tyckte gaget var för lågt. Därigenom gick han troligen miste om en talrik säker och nyfiken New York publik.
Hans orkesterbokningar minskade trots att han blåste lika bra som förut. I en annons 1927 kunde man läsa:
"Att hyra King Olivers berömda jazzband. Åtta man klarar 15 olika instrument. Spelklara när som helst inom, eller utom Chicago.
Er högvördige Joseph Oliver"
Nya bokningar
Horisonten klarnade en aning för Oliver när orkestern mot alla odds fick nya bokningar.
Hans egna kompositioner var också eftertraktade, tyvärr fanns inga direkta spärrar för att stjäla hans verk. "Camp meeting blues " blev senare hos Ellington" Creole Love Call", och "Riverside blues" blev hos Bob Crosby "Dixieland Shuffle" för att nämna ett par exempel.
Några pengar fick inte Oliver. Dessbättre var hans sköna hit "West End Blues" skyddad, och rikligen marknadsförd av Louis Armstrong. Hans verk som "Dippermouth Blues","Canal Street blues" och "Every Tub" eller "Tin Roof blues" hamnade också på många orkestrars notställ.
Nya jazzband
Trots minskad efterfrågan jobbade Oliver oförtrutet med att hitta lösningar.
I Kansas City uppstod nya jazzband med nya spännande sättningar med bland annat saxofon och i NewYork hade storband börjat göra sig hörda.
Joe "King" Oliver kände sig inte som kung längre. Han skrev brev till promotors med lydelsen:
"Jag står till förfogande- om Ni har något att erbjuda skulle jag högeligen uppskatta varje favör Ni kan erbjuda. Er förbundne Joseph Oliver"
En kvaddad turnébuss och i olyckan skadade tänder, och efter en turné mottagen ogiltig check samt högt blodtryck gjorde Oliver halvt ruinerad och bestört. Han började tappa modet och skrev ofta till sin syster, hans enda förtroliga, om, hur illa det var ställt. Olivers musik med andra band strömmade alltjämt ut från radioapparaterna men han fick inga pengar.
Budbärare
Den 10 april 1938 avled plötsligt Joe "King" Oliver. Hjärtsvikt i samband med högt blodtryck angavs som dödsorsak. Hans systers i Savannah fick sätta till sina sista hyrespengar till att föra broderns kropp till den sista vilan. Några pengar över till gravsten fanns inte då.
Joe Oliver tillskrivs som en av jazzens grundläggande största budbärare. Han blev en symbol i att föra ut jazzen från New Orleans och sprida den.
Han blev 53 år gammal.
Rättelse: På tidigare publicerad bild på Boldens orkester, så är Bolden mannen med kornetten som står bakom gitaristen.
Så jobbar vi med nyheter