Flodbåten som kom att förändra jazzen
Jazzexperten Walter Grape, Boden, fortsätter sin artikelserie om Från slaveriet till jazzen, I dag publiceras det näst sista avsnittet. Tidigare artiklar i serien har publicerats 8/9, 15/9, 22/9, 30/9, 7/10, 15/10, 21/10, 6/11, 7/11 och 1/12.
Fate Marables orkester ombord på S/S Sidney 1919.
Foto:
Han blev inhoppare på att hantera calliopen på båten, då en vit pianist inte klarade av att hantera den märkliga apparaten. I korthet kan den beskrivas som en stor ute orgel på däck vars pipor bestod av ångvisslor i olika nivåer. Flodbåtens pianist reglerade ångtillförseln med tangenter och kunde på så vis få fram signaler och melodiösa toner. För att inte riskera brända händer var "pianisten" tvungen att hantera detta med rejäla handskar.
Troligtvis var det ändå så att det sotiga jobbet ansågs ovärdigt en vit pianist. Det här kunde Marable, och snart tilläts han engagera några musiker, och ryktet som orkesterledare på Mississippifloden spred sej snabbt. Han fick nytt jobb på den stora Strekfuslinjens flodbåt "Sidney", och bildade en orkester med traktens bästa musiker. Företagets olika flodbåtar var en stor publikmagnet och penningstinna passagerare fattades inte.
Annorlunda flodtur
En lång annorlunda flodtur än den vanliga introducerades 1918 ända upp till St Paul i Minnesota och på återvägen gjordes stopp vid ett flertal städer för konserter i och utanför båten. I samband med detta blev Fate Marable förevigad för många år framöver på båten som orkesterledare vars kvalité inte gick av för hackor. I orkestern som till och från något skiftade utseende hade exempelvis Joe Oliver medverkat innan han drog till Chicago, och där fanns stjärnskott som Louis Armstrong, bröderna Dodds, Sam Dutrey, Jonny St Cyr, Zutty Singleton, Davey Jones, Henry Allen och många fler. Stora namn inom New Orleans jazzen.
Fate Marable blev en slags mentor och samtidigt promotor för dessa unga talanger och Strekfuslinjens flodbåtar blev omtalat för sina orkestrar. Han blev flodbåtarna trogen ända till ca 1940 då han varvade ned till club pianist i St Louis. Fate Marable avled 1947. Det ska finnas, eller har funnits en enda grammofoninspelning med Marable´s flodbåtsorkester, vilket sannolikt betingar ett astronomiskt samlarvärde.
En annan märklig New Orleans musiker var Henry "Kid" Rena (ruhnay)
Han föddes 1898. Som grabb tog han trumpet lektioner hos den äldre skicklige Manuel Perez och när Armstrong började på flodbåten hos Marable, fick Rena ersätta honom i Kid Orýs orkester. Han spelade också med Oscar "papa" Celestin i dennes Tuxedo jazzBand. Kid Rena var känd för en sak som ingen annan trumpetare klarat av. Han kunde ligga runt höga C på tonskalan i mer än 8 minuter, och var en mästare på att imitera kollegors trumpetstil.
Läpproblem
Han blev ingen trumpetprofet i nivå med Oliver eller Johnson, utåt ganska okänd, inte heller haglade anbuden, men i självaste New Orleans var han ett stort och uppskattat namn. I jazzkretsar hade han trogna spelkamrater och vänner exvis kornettisten Freddie Keppard och klarinettisten Louis "big eye" Nelson. Dessa två tillhörde också sedan utbrytargruppen till Chicago, men trots en del spelbesök till Chicago förblev
"kid" Rena, New Orleans trogen under större delen av sitt liv. Runt 1925 hade han egen orkester som i huvudsak bestod av Ory´s forna musiker. På 1930-talet uppstod problem med läpparna och han varvade ned genom att bli uppskattad hus band ledare på populära Canal Street. Tyvärr fick "kid" Rena alkoholproblem men innan spelglädjen totalt krossats av drickandet, gjorde han under 1940, en skivinspelning på märket Delta, som helt oväntat höjdes till skyarna av kritikerna. I bandet ingick bl.a vännen "big eye" Nelson.
Till följd av alkoholen och sviktande hälsa avled Rena 1949.
Så jobbar vi med nyheter