Han kunde ha pensionerat sig från sitt frivilligarbete för länge sedan och till exempel. njutit av fridfullheten vid en norrländsk fiskesjö eller nött fåtöljen med en bok eller tidning i näven. Han har ju faktiskt fyllt 90 år.
Men plötsligt står han där igen och med ett vänligt litet smil och förväntan i ansiktsdragen.
Jo, det handlar om hjälpaktionsveteranen Evert Johansson, Vännäs, som trots sina nu 90 år (!) inte pensionerat sig från jobbet som insamlare för "Hjälpaktion".
Evert Johansson, min pappa, har egen erfarenhet av att ha det hotfullt fattigt, att vara riktigt utsatt, få kämpa hårt.
Hårda tider
Han förstår vad det är han gör, när han samlar pengar för att sjuka, fattiga och utsatta ska få det bättre. Han miste sin far när han var bara två år och sin mamma vid fyllda tio år. Då var det hårda tider. Till den lilla byn Gardsjönäs i Storumans kommun, där han växte upp, fanns det dessutom ingen väg på den tiden. Från den landsväg som numera kallas Blå vägen de nio kilometerna upp till byn fick man gå - eller åka skidor, när föret tillät det.
Som en historieintresserad och för goda ideal engagerad världsmedborgare har han under sitt liv gjort resor i såväl mellanöstern som Afrika. Då har han också med egna ögon sett hur många människor har det.
Evert pratar inte så mycket om det, men engagemanget är ändå uppenbart. Den som känner honom förstår vad som motiverat honom år efter år!
För 57:e året
Sedan 77 år har alltså Evert varje sensommar eller höst deltagit i insamlingen Hjälpaktion och för 57:e året besöker han nu ännu en gång framför allt just företagare i Piteå- och Luleå-regionen i detta ärende.
Evert började i Piteå i förra veckan och snart dyker han upp i Luleå. Som hans dotter har jag - i mina vuxna år - fått höra om många av hans goda erfarenheter av positiva, trevliga och uppmuntrande givare, som gärna avslutar med att säga något i stil med: Välkommen igen nästa år!
Klarade utmaning
Vid fyllda 85 år, när tanken slagit rot hos pappa att slutgiltigt avrunda det egna insamlingsarbetet, fick han vara med om något som bidrog till att motivera honom att försöka fortsätta några år till.
Piteåföretagaren Ulf Strömbäck uppmanade honom att inte sluta. Han utmanade också honom att fortsätta till dess han hade fyllt 90 år, och han lovade att ge 500 kronor mer för varje år. Evert tog det som den utmaning det var.
Såväl 2010 som 2011 var det riktigt tufft. Sommaren 2010 bröt han lårbenet, men rehabiliterade sig så pass att han kunde genomföra Hjälpaktion.
2011 blev det ännu värre, då smärtorna på grund av ett revbensbrott också resulterade i sömnsvårigheter. Men Evert tänkte på Ulfs utmaning, spottade i nävarna och lyckades genomföra det frivilliga insamlingsuppdraget ännu en gång.
100 000 kr målet
När han inte lyckades uppnå det högt satta målet på 70 000 kr gav han själv 10 000 kr till insamlingen - och slutresultatet blev närmare 75 000 kronor.
I år är målet 70 000 kr. Men egentligen - det berättade han för mig - är hans dröm att kunna samla in 100 000 kronor!
"Det skulle vara underbarare än en egen guldmedalj i OS", sa han!