En stol stod tom...
Jazzexperten Walter Grape, Boden, avslutar i dag serien om orkesterledaren Tommy Dorsey. Tidigare avsnitt i serien har publicerats den 14 och 21 september.
Sorgebudskapet den 26 november 1956 samlade fullt hus på Statler Hotell i New York nästa kväll. På kapellmästarens plats stod den kvällen en tom stol med Dorseys trombon. Orkestern intonade sin signaturmelodi "I"m getting sentimental over" snyftadande och tv-ljusen värmde. En amerikansk orkesterberömdhet hade gått ur tiden.
Foto:
Samtidigt hade Buddy Rich fått sparken från försvaret och sökte jobb, dock inte hos Dorsey. Dorsey gjorde en stor investering på västkusten genom att köpafyrstjärniga stället Casino Music Gardens i Hollywood, med support av vännen och kollegan Harry James. De hade nämligen retat sig på att konkurrenten Hollywood Palladium betalade dåligt för dom gästande orkestrarna.
Ny sångare
Det har märkligt nog också framkommit att även den ur tidigare samarbete uteslutna brodern Jimmy Dorsey pumpat in pengar där. På motsatta sidan, New York på östkusten öppnades ett år senare ett fashionabelt ställe vid namn 400 Club, och Tommy Dorsey valdes stort till premiärorkester i hård konkurrens.
Nu hade Dorsey ett nytt intressant namn i orkestern, nämligen trumpetaren Charlie Shavers som fick axla första trumpeten efter Berigan först och sen Elman. Framgångarna dröjde inte och Dorsey var på nytt i hetluften med flertal inspelningar för RCA Victor. En ny sångare stod också på scenen- Stuart Foster som skötte jobbet med äran i behåll.
Men det började bli tuffa tider inom storbandseran på grund av dålig ekonomi och publikfall efter kriget. Under1946 kastade åtta stycken topporkestrar in handduken, bland dem Harry James, Benny Goodman, Woody Herman, Les Brown och Dorsey´s.
1947 gjordes Hollywood filmen om Dorsey-bröderna (som jag beskrev i början av artikelserien) och lösgjorda musiker som Dorsey, Goodman, Armstrong, Lionel Hampton, Louie Belson med flera. Tommy Dorsey fick dessutom en betydande roll i en ny musikfilm " A song is born" under 1948 med Danny Kaye och Virgina Mayo i huvudrollen.
Stjärnmusiker
Men Tommy Dorsey återkom igen efter dryga året, liksom några av de andra upplösta med en nytt storband. I den ingick ett koppel av nya och äldre stjärnmusiker. Trumpetarna Charlie Shavers och Chuck Peterson var där, Buddy de Franco på klarinett Louie Belson på trummor och vokalissan Lucy Ann Polk introducerades.
Dorsey som bandledare var fortfarande attraktiv men han fick också betydande draghjälp av vännen och tv promotorn Jackie Gleason,
Nu var tv det nya stora mediet i konkurrens med radio och lyckad marknadsföring genom tv-shower kunde åstadkomma förnyat intresse för storband och swingmusiken vilket också skedde i slutet av 1940 talet.
Återföreningen
1953 hände det man vänta på i 18 år. Bröderna Dorsey återförenades för att bilda gemensam orkester. Jazzpressen skrev åter spaltmetrar och all media fokuserade på händelsen. Var allt gammalt groll förlåtet?
Detta gav givetvis bröderna Dorsey oanad bra reklam och väckte även många frågetecken. Tv-mannen och komikern Jackie Gleason som sände shows som gick ut över stor del av USA sammanförde den nya Dorsey-orkestern med nya stjärnskott såsom Connie Francis och ynglingen Elvis Presley.
Den nya Dorsey orkestern gick fint och bokningar saknades inte. Men det fanns dom som tyckte att brodern Tommy såg sliten ut. Han hade för vännen Gleason också antytt att han inte hann med allt som borde göras.
Samvetet att inte räcka till för hustru och två barn med hus i Greenwich, Connecticut, tyngde och orsakade grubbleri, samtidigt som sammanslagningen med brodern var en stor sak.
Dog hastigt
Tre lyckosamma gemensamma år rullade på i god ordning och orkestern hade gjort en lyckad spelning under kvällen den 25:e på Statler Hotel i New York. På natten 26 november 1956 dog plötsligt Tommy Dorsey i sin säng på hotellet.
Dödsorsaken angavs som chock i sömnen och Tommy Dorsey hade uppenbarligen också intagit sömntabletter efter att tidigare på kvällen avverkat en middag i broderns och vänners sällskap.
Något panikartat stod brodern Jimmy Dorsey där igen ensam med en stor orkester.
Hedrades
Storbandsvänner och Dorsey fans var chockade och tv-promotorn och vännen Jackie Gleason gjorde några dagar senare ett mycket speciellt nummer i sin återkommande tv-show. Den kvällens tv-show betraktas än som medialt en av de märkligaste och mest påkostade hyllningarna i jazzvärlden. Programmet sågs av cirka 60 miljoner tittare och hette A tribute to Tommy Dorsey.
När man ser de deltagande namnen så får man en uppfattning om vidden av betydelse att hedra Tommy Dorsey.
Där var musikerna Jimmy Dorsey, Eddie Condon, Joe Venuti, Russ Morgan, Pee Wee Erwin, Joe Dixon, Sandy Block, Bud Freeman, Bobby Byrne, Axel Stordal som dirigerade stor orkester.
Där fanns sångarna Dick Haymes, Bob Crosby som inte gärna sjöng, men gjorde det, och Jo Stafford sjöng till sin nu make Paul Westons dirigerande. Sy Oliver (!) sjöng sin version av On the sunny side of the street och sångarna Stuart Foster och Tommy Mercer (Dorsey´s sista manlige sångare) sjöng respektive låtar.
Charlie Shavers spelade trumpet och orkestern spelade givetvis Marie och andra Dorsey örhängen med sång av Jack Leonard
Innan showen avslutades hade Jackie Gleason ett långt känslofyllt tal med slutorden:
"I wish I could say like we use to do. Join us again tomorrow night for music by Tommy Dorsey and his orchestra. But I can´t because there are no tomorrows left for us with Tommy. Good night everybody."
Hur var det nu då med brodern Jimmy Dorsey?
Jimmy Dorsey dog efter kort tids sjukdom cirka sex månader efter sin broder Tommy.
Så jobbar vi med nyheter