Chilekommittén grundades 1973 i samband med militärens kupp i Chile och firar i år 50 år. I Luleå ändrade kommittén 1984 sitt namn till Latinamerikakommittén. Det var en spegling av en ändrad inriktning på insamling av medel och stöd till organisationer från en stark koncentration på Chile till att omfatta hela Latinamerika.
Det var en tid då frihetsrörelser i Centralamerika var väldigt aktiva och kommittén därför verkade för att stödja exempelvis Sandinisterna i Nicaragua under deras revolution. Socialdemokraterna i Sverige gav ett betydande stöd till den Sandinistiska rörelsen och beslutade att via Sida ge stöd till återuppbyggnad av landets gruvnäring.
Det resulterade i att jag fick en förfrågan om att delta i uppbyggnad av geovetenskaplig kompetens. Det tackade jag som geofysiker naturligtvis ja till och våren 1983 åkte jag till Nicaragua för första gången. Med mig i bagaget fick jag en tanke från Latinamerikakommittén att söka etablera ett vänortsförhållande mellan Luleå och någon stad i Nicaragua.
Luleå karaktäriseras av att vara en hamnstad med koppling till gruvor i inlandet. Det kunde underlätta om man hittade någon stad med liknande karaktär. Det närmast motsvarande vi kunde hitta i Nicaragua var Puerto Cabezas, en stad på den nicaraguanska atlantkusten med guldgruvor i inlandet. I regionen fanns även en ursprungsbefolkning, miskito, vilket kunde jämföras med samerna i Norrbotten.
Efter positiva kontakter med Luleå kommun och ett antal resor till Puerto Cabezas fick jag i uppdrag att etablera en vänortrelation mellan Luleå och Puerto Cabezas. Då vägnätet i Nicaragua inte var så väluppbyggt var det enda sättet att ta det inhemska flyget från Managua till Puerto Cabezas. Väl på flygplatsen möttes jag av borgmästaren Alta Hooker, en mycket sympatisk och klok kvinna och med överlämnandet av ett standar av Luleås stadsvapen kunde vänortsförhållandet etableras.
Vi firade med en lunch på en enkel restaurang där man serverade räkor i en mycket god sås. Det var ett uppskattad avbrott i dieten som vanligtvis bestod av ris och bönor, ”Gallo Pinto”, viktig och ganska välsmakande basmat.
Under tiden vi åt kom det in en militär med en blå uniform, helt olika de andra soldaternas som jag såg runt om i resturangen. Alta Hooker knuffade mig i sidan och viskade att det var en ledare för Contras som kommit till Puerto Cabezas i förhandlingar.
Det kändes lite konstigt att han kunde röra sig så fritt med tanke på de svåra striderna och inte blev det bättre av att en av AK-4orna föll i golvet med ett brak. Hjärtat hoppade till, det hade kunnat slutat illa. Den avslappnade hållningen mellan de stridande parterna kanske speglar den så småningom lyckade försoningsprocessen i Nicaragua.
Vistelsen i Puerto Cabezas följdes av besök på olika platser i staden med tanke på möjliga biståndsprojekt, renovering av Kulturhuset var ett sådant exempel som också blev till projekt.
Återresan till Managua blev komplicerad då flyget var inställt å grund av trasigt flygplan. Jag blev rådvill och ganska stressad då flyget till Sverige skulle gå om ett par dagar och då man inte visste när det skulle vara möjligt att kunna flyga tillbaka till Managua. Borgmästaren var rådig och genom sina kontakter fick jag plats på ett militärflyg, ett modernt turbo-plan (det sas att det var en gåva från Kadaffi) som jag åkte i tillsammans med en präst, militärer och en kista med en död soldat.
Jag hann till flyget och åter i Luleå kunde bandet mellan våra städer knytas med överlämnande av gåvor från borgmästaren i Puerto Cabezas till kommunfullmäktiges ordförande Gustav Sundström och kommunal rådet Sigfrid Andersson, en stor entusiast till vänorten, som formellt bildades med ett kommunfullmäktige beslut år 1985.
Långt senare, med Sigfrid Andersson bortgång, har kommunens intresse för vänorten svalnat, medan Latinamerikakommittén nu, nästan 40 år efter bildandet, fortsätter sitt engagemang.
Den geovetenskapliga kompetensuppbyggnaden gick bra, men det är en annan historia.