Under 1900-talets första 60 år kan Norrbotten liknas vid ett hav av skog med en arkipelag av byar. Genom möda och svett lyckades invånarna mota tillbaka havet som också var deras utkomst. Det skulle visa sig vara temporärt nu flyttar skogen fram sina positioner och byarna utplånas. Varje by var unik. Pålkems unikum var dess skidåkare. Två olympier har den fostrat.
Pålkem ligger mitt i skogen - fyra mil väster om Lansjärv och öster om Harads i Gällivare kommuns södra del. Här smälts tre kulturer samman, den samiska, finska och svenska.
I mitten av 50-talet stod samhället på topp. 120 barn fanns i skolan, två kaféer, två affärer och en lanthushållskola. Redan 1908 byggdes en kyrka, den första utanför Gällivare tätort och 2008 blev den förklarad som byggnadsminne av länsstyrelsen. Därför pekar den gamla träbyggnaden ännu stolt.
Byns försörjning låg i skogsbruket. När skogen mekaniseras i början på 60-talet tappades skogsbyarna på sitt bästa blod. I dag bor fem bofasta i Pålkem, de flesta pensionärer. Rationaliseringarna hade det goda med sig att ett ofattbart slitsamt arbete försvann.
50-talets skidkung
Det är ur detta slit som skidsporten stammar. Ändå in på 70-talet bestod sporten av män med anknytning till skogen, dåtidens gym. En machokultur frodades "den som hugger mest timmer är bäst". Detta innebar bland annat att kvinnor först 1981 fick tillåtelse att åka Vasaloppet. Skidsporten blev ett sätt för män från den stora tysta skogen att nå bekräftelse i stora världen.
En av dessa män var Manfred Mattsson.
Genom åren har Norrbotten genomkorsats av skrönor om hans superier och hans talang för skidåkning en del falskt men också korn av sanningar.
Familjen Mattsson bestod av åtta pojkar och två flickor. Manfred, Ernst, Kalle och Per kom att bli elitskidåkare. Per var yngst och är den ende som lever av "Mattssonspojkarna".
Bästa fysiken
- Manfred hade nog den bästa fysiken av oss, berättar Per som numer bor i Harads. Vid älgjakten när vi skjutit en älg någon mil in i skogen hann Manfred gå två vändor med kött medan vi andra gick en. Han var otrolig på att färdas i skogen.
Manfreds karriär började med att han och bästa kompisen Sten Lindberg tog bussen ner till Råneå för att delta i en skidtävling. Loppet vanns av Manfred och Sten blev trea en stor framgång för grabbarna.
Råneås skidguru David Larsson fick korn på de unga talangerna från storskogen.
- Vi värvades till IFK Råneå. Vi fick ett par nya Splitkein med rottefellebindning och 25 kronor. På bussen hem kände vi oss som kungar. Vi var skidproffs, berättar Sten Lindberg och skrattar.
Snöpulsning
De nyblivna proffsen skruvade upp träningen, det var snöpulsning och myrlöpning. Manfred brukade spänna på sig en ryggsäck fullastad med tegelsten och springa upp på Storspiken ett berg som är 400 meter högt. Sten bildade familj och ekonomin satte stopp för fortsatt skidsatsning.
Manfred fortsatte och blev landslagsåkare. Till OS i Cortina, 1956, kom han med som reserv för att se och lära. Senare delen av 50-talet dominerade han länets längdskidåkning som då var av yppersta klass, 30-40 seniorer deltog på vanliga tävlingar. Vid Svenska Skidspelen i Falun 1957 blev han trea på tremilen. På SM var han vid ett flertal tillfällen varit bland de fem bästa, den riktiga fullträffen fick han aldrig.
Stor idol
Ulf Lindberg, projektledare på Bosön men bördig från Pålkem, berättar:
- Manfred var för oss yngre en stor idol. Alla ungdomar i byn ville bli som honom. Tord Backman olympier 1968 i Grenoble och 72 i Sapporo är en av dessa. På tävlingar i länet kunde lilla Pålkem vara bland de främsta i nästan alla klasser. Vi hade också en tjej som var duktig, Elin Augustsson. Jag började också i skogen för att bli skidåkare, efter några veckor insåg jag att slitet var inget för mig. Jag vill också framhålla att under hela 50-talet drack Manfred sparsamt. Det har också sagts att han var tyst och butter. Det var så på den tiden att utanför byn sa vi inte mycket.
Vändpunkten
De som har levt nära Manfred säger att 1959 blev en vändpunkt i hans liv. Han var i toppform och skulle satsa hårt på att komma med i OS-truppen till Squaw Valley 1960.
Några gubbar i byn var arbetslösa och hade det väldigt knapert. Manfred sköt en älg åt dem. De blev glada och talade vitt och brett om den stora gåvan. Polisen fick nys om det hela och Manfreds sociala insats belönades med två månaders fängelse. Hans OS-satsning var i fara.
Skidförbundets Sigge Bergman skrev till myndigheterna och även Sixten Jernberg att han skulle få sitta av straffet efter OS. Myndigheterna var omedgörliga, han fick krypa in i buren efter jul. Detta tog honom hårt.
Han kom ut i mars till DM-tävlingarna i Övertorneå. Hungrig och arg. Manfred blev trippelsegrare, fem-milen vanns med över fyra minuter.
Dog i hjärnblödning
Skidkarriären fortsatte men spriten tog en allt större del av hans vardag. Till slut urartade det helt och han utvecklade grav alkoholism. Sista tiden jobbade han som ved och timmerhuggare hos en bonde i Harads men även hos andra. Trots sitt missbruk hade han fortfarande stor arbetskapacitet. Han fick lite pengar och husrum erhölls i bondens skogskoja på åtta kvadrat.
I slutet av februari 1993 avled Manfred Mattsson 62 år gammal. I länstidningarna stod det "50-talets skidkung frös ihjäl" och att han låg död i två veckor i kojan. Per Mattsson, yngste brodern, är rätt irriterad.
- Jag har obduktionsprotokollet här. Han dog av en massiv hjärnblödning. Han hade noll promille alkohol i blodet. Han låg död i högst i två dagar i kojan. Jag försökte få tidningarna att dementera men det var hopplöst. Han frös inte ihjäl. Hur det än är, rätt ska vara rätt, fastslår Per med eftertryck.
Manfred Mattson må vara borta men hos äldre skidvänner i länet är hans minne högst levande.