Edward "Kid" Orý - en pionjär
Walter Grape, jazzexpert från Boden, fortsätter sin artikelserie omjazzens historia. I dag handlar det om Edward "Kid" Orý. Tididgare artiklar:8, 15, 22, 30 september och 7 oktobber.
Edward Kid Orý.
Foto:
Hans egen uppväxt och musikaliska bana gick hand i hand med andra blivande storheter som Joe "King" Oliver, Sidney Bechét ,Henry Allen, Armstrong , Keppard och många fler i området.
Pojkorkester
Redan vid tio års ålder hade han en pojkorkester som på trasiga instrument försökte härma Buddy Boldens jazz. Bolden var då tio år äldre och var en stor idol i New Orleans. Några år senare försökte Bolden värva den unge Orý. I New Orleans fanns kring 1910 nu tre speciellt kända jazzband.
Ett år senare kom han att ta över en av dessa, nämligen Olympia som med några nya namn bland andraSidney Bechét, döptes om till "Ory´s brown skinned babies". Friskt vågat i ett påbörjat segregerat Amerika, dock tämligen harmlöst i Louisiana. Vid den här tiden var jazzen Mekka - New Orleans - uppdelat i något som man kunde kalla etiska kvarter, inte fullt så allvarligt som det låter. Det gällde även musiken, och i "Downtown" Storyville spelade som regel svarta, och i "Uptown" exempelvisvis creolerna.
Jazzens snabba utbredning gjorde dock att en sammanblandning snart var ett faktum, och såvitt jag förstår, inte heller ställde till med större problem. Till den stora hamnstaden och utposten mot stora världen New Orleans, drogs för övrigt i 1900-talets början folk av olika nationaliteter och raser i aldrig sinande ström.
Orý var kreol liksom flera musiker kamrater exempelvis Sidney Bechét. Kreoler kallades de "blandblodiga" med franskt, spansk härstamning, i motsats till exempelvis de afroamerikanska.
På västkusten
Från år 1919 tillbringade han av hälsoskäl en längre tid på USA:s västkust, där han också satte uppe ett jazzband under namnet "Ory´s Creole Jazzorchestra". 1922 hände något historiskt inom grammofonbranschen då hans orkester som första band med svarta musiker fick chansen att göra en skivinspelning, vilket ditintills varit omöjligt. En "vit" dixielandorkester hade gjort detta fem år tidigare. Sitt eget namn fick han dock inte sätta främst utan skivorkestern fick heta "Spike´s seven pods of pepper orchestra".
1925 värvades han, som även många andra som sökte sig norrut, till Chicago - den nya jazzstaden, och till Joe "King" Olivers orkester som lämnat New Orleans av vissa skäl (se NSD Helg maj 2004). Där medverkade han dessutom i Armstrongs "hot five" och "hot seven" band,och spelade tidvis också med Jelly Roll Morton band.
Under den amerikanska depressionsperioden tog han ledigt från spelandet och ägnade sig åt kycklinguppfödning med sin bror.
Den traditionella New Orleans-musiken fick ny fart under 1940-talet och konkurrerade stort med swingbanden och snart stod Kid Orý åter på scenen med sin trombon. Några lyckosamma år följde och 1953 fick han och hans orkester en mindre roll under inspelningen i filmen om Benny Goodmans liv och i mitten på 1950-talet besökte han bland annat Sverige och fick ett bejublat mottagande av sina fans.
Efter noter
Det påstås att Orý aldrig lärde sig helt spela efter noter. Hur det än var med den saken så anses han vara en av de främsta trombonister under 1900-talets första hälft. Hans trombonspel kännetecknade den så kallade tailgate-stilen, vilket innebar en sorts glidande utdragen ton. Men uttrycket hade egentligen sitt ursprungsnamn från New Orleans otaliga parader där den långa trombonen på paradvagnen när den inte satt vid munnen, oftast träddes på en stång i vagnen , en så kallad "tailgate".
Noter eller ej så komponerade han bland annat två kända jazzlåtar, nämligen "Muskrat Ramble" och "Orýs Creol trombone".
1966 drog han sigj tillbaka från offentligheten och avled i sitt hem 1973.
Så jobbar vi med nyheter