Lille Joseph stod och beundrade alla trumpetidoler när de paraderade på hemma gatan i New Orleans. Stans berömda jazzband kände han väl till. Han höll noga reda på var någonstans i de många jazzkvarteren han kunde sticka iväg med några kompisar och lyssna på dem. Det kunde röra sig om begravningståg, bröllopsparad eller annan festlighet.
De jazzintresserade grabbarna brukade besöka de berömda jazzgatorna som Basin Street, Canal Street, Rampart Street med flera. Men de hade lov att bara göra det på dagen, då ökända kvarteret Storyville i närheten och dess jazzsyltor hade en mörk baksida i form av prostitution och droghandel.
Trumpetare
Joseph ville också bli jazztrumpetare. Precis som de äldre pojkarna på trumpet, Bunk Johnson, Joe King Oliver, Manuel Perez eller Freddie Keppard - samtliga nu stjärnor i New Orleans - vilka han träffat flera gånger och beundrat deras skicklighet på kornetten. Dragbasunisten Kid Ory är också en av hans favoriter och var nästan lika ljushyltad som han själv.
Louis Armstrong, i hans egen ålder, kände han också till men såg inte honom så ofta. Han hade hört att Louis var på uppfostringsanstalt. Men den musikaliske pojken Joseph Matthews Manone avvek tydligt från mängden av de New Orleans-pojkar som ville bli jazztrumpetare....
Hans hudfärg var vit och han hade bara en arm. Den högra armen hade han tidigare förlorat i spårvagnsolyckan, men trots det - han var fast besluten att bli en jazztrumpetare.
Roligt uttal
Övandet gav resultat. Han fick ideligen hoppa in som reserv i många av stans bästa jazzband och blev snart en hejare på kornett och trumpet. Behövde bandet en refräng sångare så klarade han den uppgiften också . Han lade sig till med ett sorts "jive slang"-uttal i refrängerna vilket skapade munterhet. Musikerna gillade honom och publiken likaså.
Själv var han också trots handikappet en glad människa. Snart var han i New Orleans allmänt känd som trumpetaren Wingy. Då visste alla att det var han med bara en arm och som sjöng lite lustigt.
Förlorade arm
Joseph Matthew "Wingy" Manone föddes 1900 i New Orleans. Vid tio års ålder förlorade han högra armen i en spårvagnsolycka och hade från tonåren en protes som han dolde väl. Han blev så skicklig med trumpeten i vänster hand att få märkte hans handikapp.
Efter att i tidig ungdom spelat med alla kända New Orleans band inklusive fartygsorkester på Mississippi floden var det dags att på den stora lyxiga flodbåten introducera hans egen orkester: "The Original Crescent City jazzers". Den bytte senare namn till "Wingy´s Arcadian Serenaders", ett habilt musikergäng. 1924 gjordes den första egna skivinspelningen.
Till Chicago
Men New Orleans glada dagar och kända syndiga leverne nalkades sitt slut i och med ett regeringsbeslut 1917 om total sanering, vilket medförde att flertalet jazzband drog mot jazzens nya Mekka som var Chicago.
Så också Wingy Manone och flera nära jazzkollegor och bästa vänner som Eddie Miller, Ray Bauduc eller Matti Matlock som i andra vågen ankom metropolen. Där fanns redan Louis Armstrong hos King Olivers band och flera andra av New Orleans utflyttade jazzmusiker som etablerat sig för en ny ung och väldigt nyfiken publik och introducerat New Orleans-jazzen..
Wingy Manone´s karriär tog fart. En ung Benny Goodman värvade honom till ett antal konserter och skivinspelningar.
Hans trumpetspel var nu briljant och inte många i publiken märkte att det var hans vänsterhand som framkallade fantastiska toner.
Skivor
Under 1930-talet gjordes ett antal skivinspelningar med egen orkester och hans band engagerades flitigt i den tidens stora amerikanska mediala nät, nämligen radion som också aktiverade skivförsäljningen.
1934 och nu verksam i New York gjorde han en uppmärksammad jazzversion av melodin The Isle of Capri (hos oss känd som "Det var på Capri vi mötte varandra").
För Wingy Manone blev det en fullträff men kompositörens ilska lät inte vänta på sig trots att denne kammade in royaltypengar.
Binag Crosby
Manone´s jazzband, ibland eget och ibland inbjuden till andra band under mer tillfälliga konstellationer, var allmänt flitig i grammofonstudion och medverkade också i en film - "Rhytm on the River" - där Bing Crosby hade huvudrollen. En mängd storsäljare hamnade på topplistorna såsom "San Antonio Stomp", "Tailgate Ramble", "Strange blues" och många fler.
Under 1943 gjorde han en mängd lyckade skivinspelningar med egen orkester "Wingy Manone and his cats". Några år senare skrev han sin egen biografi "Trumpet on the Wings" där han anger en humoristisk sida av hans musikaliska liv.
För övrigt verkade hans liv från New Orleans hektiska liv i seklets början till Chicago, New York och turnerande tvärs över amerikanska kontinenten samt även i Europa på jazzfestivaler i motsats till många samtida musiker, inte medfört några allvarliga intermezzon eller personliga problem.
På 1950-talet var hans mest stationerad på amerikanska västkusten och hade otaliga evenemang i Las Vegas. Wingy Manones trumpetspel måtte ha inspirerat en några år yngre trumpet kollega och precis som Manone, också född i New Orleans. Trumpetkollegan hette Louis Prima och hans trumpetspel påminner enligt all jazzexpertis väldigt mycket om Manones.
"Party Doll"
På 1950-talets senare del ville han pröva på rock’n’roll-influerad jazzmusik, exempelvis med låten "Party Doll", och minsann kontrade inte vännen Louis Prima på samma tema med "Buona Sera" som för Primas del blev en riktig hit.
Wingy Manone trappade ned spelandet i början på 1960-talet och ägnade sig åt familjeliv där hans musicerande söner Joseph Matthew Manone II och likaledes med samma namn, nummer III med sina barn fört Manone eran vidare.
Manone var nära vän med jazzviolinisten Joe Venuti och hade också i yngre dagar etablerat samarbete med trombonisten Miff Mole och sångaren Jonny Mercer.
Wingy Manone avled 1982.