De var jazzens uppfinnare
Jazzexperten Walter Grape från Boden började den 8 september en artikelserie med temat från slaveriet till jazzen. Där berättar han hur jazzen föddes ur slaveriet. Tidigare avsnitt i serien har publicerats den 8 och 15 september.
Gatumusikanter i New Orleans omkring 1985.Källa: Ronald Atkins
Foto:
Hela problematiken på den tiden med slav eller inte i de förenade kolonistaterna blev som bekant en brännfråga med ödesdigra följder. Amerikanska södern som utvecklat jordbrukssamhälle hade en självständighets strävan medan nordbelägna stater med stora industrisamhällen hade en avvikande syn på slaverifrågan. I det här sammanhanget kan berättas att enligt vissa amerikanska källor, obekräftat förvisso, hade många slavar i amerikanska södern drägligare tillvaro längre än industriarbetarna i norr och att de dessutom hade längre livslängd. Ett sådant påstående slår givetvis hål på många myter om slavarnas hemska arbetsförhållanden.
Vart skulle de ta vägen?
Efter inbördeskriget förbjöds slaveriet 1866 i Amerika. Många godsägare överraskades av det faktum att arbetskraften inte längre självklart var gratis. Kriget hade tröttat ut folket och man orkade inte ingripa när plötsligt slavarna ringlade iväg från godset. Alla gjorde dock inte det. Nu uppstod ett annat problem.
Vart skulle de "fria" negrerna ta vägen? Hundratusentals tog riktning på Mississippifloden. De kom från Tennesee, Kentucky, Indiana, Alabama, Arkansas med flera och hamnade i Louisiana. Där fanns ju porten mot stora världen, nämligen staden New Orleans.
Om detta började ske kring 1870 innebär det att bland de fria negrerna på flytt söderut nedåt Missisippiflodens utlopp kan ha funnits fäderna till Sidney Bechét, Louis Armstrong, Oscar "Papa" Celestin, Bröderna Jonny och Baby Dodds, Joe Oliver, Freddie Keppard , Henry Red Allen, Bunk Johnson, Kid Ory, Jelly Roll Morton, Lilian Hardin, Buddy Bolden och många fler. Listan kan göras lång.
Jazzens uppfinnare
De här personerna och många fler födda mellan 1877 och1900 i New Orleans eller dess utkanter var jazzens uppfinnare.
Vi kommer framöver att bekanta oss med många av namnen.
Det framgår också att många av dessa har fransk- eller spanskklingande namn. Det var inte så konstigt. De flesta - ja nästan alla - hade före 1900 i egentlig mening inte döpts utan snarare tilldelats ett namn precis som föräldrarna, de tidigare slavarna.
Eftersom det fanns både spanska och franska kolonialintressen i landsdelen tog man namn som var brukligt. Födelseattester på denna fattiga socialgrupp är svårfunna och just på dessa jazzens debutanter finns varierande uppgifter om födelsetalet. Barn till dessa har när de själv passerat vuxen ålder hävdat att mycket är fel på fädernas personuppgifter.
Men som jag skrev i början, man var i USA i många fall för sent ute med kartläggning av jazzen. Senilitet och svikande minne hos de äldsta medförde tvivelaktiga personuppgifter.
Man kan fortfarande fråga sig: när började jazzen, det vill säga när föddes den?
Hoppet nya Nationalensyklopedin, med sina senaste forskarrön kanske skulle ge svar på frågan, gick om intet.
Förvånat läser man i stort sett samma sak som man sett i 10-15 år äldre uppslagsverk. Författaren Ronald Atkins jazzberättelser förmedlar detta svar som man tagit efter: nämligen att man inte riktigt vet.
Benämningen jazz myntades i New Orleans av de fattiga musikerna men föregicks av jass som betydde något helt annat i stadens otaliga bordeller. Men jazz blev de svartas musik.
Man vet att uppe i St Louis-området efter kriget och slaveriets upphörande, alltså runt 1870, fanns negrer som börjat traktera piano. Bland dessa begåvningar fanns Scott Joplin. Musikstilen började kallas Rag time. Han började dessutom komponera och efter succén med låten "Maple Leaf Rag" hade han en ny nisch att leva på. Komiskt nog var hans i St Louis-området närmaste konkurrenter, en "vit" vid namn Joseph Lamb och halvindianen Louis Chauvin.
Men det började hända saker och ting med negrernas musicerande. Det fanns instrument. Hur det här började vet man inte riktigt, men ett par teorier är högst trovärdiga.
Instrument
Efter inbördeskrigets slut kunde den fria negern komma över instrument, kanske från godset, köpt eller som gåva, eller minne. Mera troligt är att pantbanker och butiker överröstes med arméns blåsinstrument efter inbördeskrigets slut 1865. Instrument, främst mässingblås, blev möjliga att komma över. Någon bra förklaring till den stora mängden av klarinetter som poppade upp har man inte.
Däremot var klarinetten bruklig i de franskättade hemmen i Louisiana. Kornett och trä klarinetten skulle det vara.
Inga musikaliska förebilder fanns ju hos medlemmar från forna slavfamiljen. Man tog instrumentet till läpparna och blåste. Jazzen var på väg.
Det blev många som blåste. Musiken förde fattiga negrer samman och idérikedomen var stor. Instrument trollades fram från ingenstans kunde man tro, och alla skulle visa vilka ljud man kunde få ut från instrumenten. Man hittade tonerna, skalorna och omsatte sånger till musik, och röran av amerikansk folkmusik, afroinspirerade plantagesånger och psalmer var påtaglig. Att det som kom att spelas och kallas jazz var de fria negrernas påfund är helt säkert.
Stephen Longstreet berättar på sitt mustiga sätt när instrumenten under några år varit i händerna på slavättlingarna.
"Kongodanserna tog slut och pojkarna började komma samman och bilda orkestrar. Hela Mississippi deltat tycktes spritta av den nya musikformen- jazzen, från själva staden till cypresskogen och palmdungarna. Mest fanns den i Novelle Orleans, den ursprungliga delen av stan som senare kom att kallas Vieus Carré eller French Quarter.
Där fanns också dom färgade kreolerna, blandblod som såg ner på dom svarta men hade känslan för musik i blodet. Deras familjer och de franska herrskapsmännen med sina "kvarteronmätresser" ( fr maitresse) ville ha musik och skratt omkring sej, och de svarta männen spelade vid deras fester och danser, lite friare än i ett helvitt samhälle.
Det fattades aldrig arbete dessemellan- hårt arbete och trist arbete. En svart man måste arbeta och det fanns jobb på de tungt lastade postångarna, de pepparkaksgranna flodbåtarna och lastpråmarna. Man skötte ugnarna med en gaffelformad tallgren, bar balar, klippte hår, passade upp vid bordet, tände dom feta cigarrerna och sprang med kalla groggar och hällde upp bärnstensgul bourbon.
Man spelade på däck och vita människor kom för att lyssna, då hade man dom inuti sin egen skära handflata. Dom anställde en i båt orkestern och man fuskade tills man hade låtarna i huvet och bättrade dom hela tiden."
Nästa avsnitt: 29 september
Så jobbar vi med nyheter