Så fick vi äntligen ändan ur vagnen och kom iväg till teatern. Norrbottensteatern ger Kollektivet där vi får möta dokumentärfilmaren Lars-Åke Möller som följt Christer och den smått naiva och godhjärtade Anita när de bryter upp och lämnar storstadsdjungelns nojor i den kungliga huvudstaden och drar till Sattajäärvi i Norrbottens djupa skogsland.
Självhushåll, sexuell frigörelse och kollektivt boende. Med ena örat mot den tornedalska myllan och det andra mot kvinnornas pattar i den kollektiva gemenskapen blir teaterstycket en bra och humorfylld berättelse av Christers nyvunna ambitioner. Men även en bra berättelse om oss andra som var med då, och våra lustfyllda och smågalna drömmar från den tid det begav sig.
Det var i början av 1970-talet. Mer rättvisa, mer frihet och bättre av allt. Men för att vi skulle lyckas förändra världen krävdes det att vi lyckades med det svåraste av allt – att vi måste göra det tillsammans.
Det här var på den tiden när vi höll till godo med en tv-kanal. Vi hade inga morgonprogram med experter, generaler och influencers som berättade hur vi skulle lyckas i livet och varför vi måste upprusta. Vi visste faktiskt redan på den tiden att man kunde göka fast man fyllt 65! Vi hade på sin höjd den käcke Ria Wägner som vinkade in oss i hennes köksprogram och berättade om hur vi skulle lyckas med ugnsstekt falukorv. Den interaktiva tv:n stod Lennart Hyland för som i direktsänd TV sa att nu kan ni som bor i det där i huset på Sveavägen 48 i Stockholm släcka era lampor. Det gjorde de, och vi som tv-tittare var fascinerade över skådespelet. Det var den tidens i särklass mest uppskattade lördagsnöje.
Det fanns många rörelser och motkrafter i den tidens Norrbotten och när vi vandrade vidare in i 70-talet. "Vi flytt int!", sedan kom 7-aprilrörelsen som kämpade mot den stora ungdomsarbetslösheten. Älvräddarorganisationen växte fram som en ny miljörörelse. Fredsrörelsen och protesterna mot Vietnamkriget var starka också här i Norrbotten. Bokcaféer och studiecirklar gav oss kunskap om världen.
Det fanns så många politiska organisationer med så många olika bokstavskombinationer att alfabetet hade svårt att räcka till. Den kollektiva tanken hade fått ett starkt fäste och budskapet var att allt kunde bli så mycket bättre om vi håller ihop. Det var mycket liv och rörelse. Det fanns alltid nåt som engagerade oss. Vår klädsel berättade om vår hemvist och det var väl meningen där vi stod i vår M59:jacka och tennisskor fullklottrade med allehanda budskap.
Jag drabbades av en tillfällig Beatlespsykos och köpte en peruk hos Porrhörnan som den lilla butiken kallades vid biografen Palladium i Kiruna. Jag satt den på huvudet och speglade mig om och om igen. Till slut gav jag mig iväg på skakiga ben mot stan. Benen vibrerade av rädsla och skräck. Så till slut åkte peruken av innan jag nått trappan på Folkets Hus. Då var järnkjettingen runt halsen på plats igen. Den svarta skinnkepsen var på huvudet och kragen på flygarjackan var uppfälld. Jag fegade ur, då modet och för all del beatlesmodet också svek mig, och jag gick tillbaks till hur de flesta såg ut på trappen. Det var enklast att vara en i mängden!
De som verkligen stack ut då var de finländska pojkarna som hade idrottsbyxor med vita ränder och myggjagare på fötterna. Det var förmodligen så ytterst märklig klädsel att det var bara konstatera så var det på den tiden.
När vi lämnar teatersalongen i Luleå och tittar ut över Norra hamn, kom jag att tänka på en söndagsmorgon för någon vecka sedan. En lindansare skulle försöka slå världsrekord genom att gå på lina mellan två ballonger. Vi var ett antal som stod nere på marken och skulle följa detta skådespel. Ballongerna var fyllda med varmluft och lyste med sin orange färg mot den blå vinterhimlen.Där jag stod kunde jag se stadens hus i bakgrunden och när lindansaren sträcker ut benet och tar de första stegen ut på linan.
Promenaden blir inte så lång innan lindansaren tappar fotfästet och ramlar ner. Han kämpar tappert upp på linan igen och igen. Men tvingas till slut att ge upp. Det blir inget världsrekord. Lindansaren misslyckas. Jag fick en känsla av att Christer i Kollektivet och lindansaren ovanför Norra hamn hörde ihop. De vågar utmana. De vågar tro på sin förmåga att ta stegen ut i det okända. Det förde dem samman. Deras längtan att få uppleva en stund som bär dom framåt där drömmen blir verklighet – om så bara för en stund. Jag har hittat dom stunderna själv i alla de tankar som vi skapade om hur en bättre framtid kunde bli. Jag har hittat dom stunderna i musiken, i gemenskapen, i vänskapen och inte minst i den framtidstro som fanns!
Mikael Wiehe beskriver vår lyckokänsla 1983 när han ger ut LP:n lindansaren
"Han svävade som tyngdlös. Han dansa som i trance. Det var så obeskrivligt vackert att vi förstod att det är sant, att man kan trotsa alla lagar, att man bryta alla lagar, att man kan bryta alla band och att det inte finns i världen nåt som en mänska inte kan."
Om kollektiven blomstrade under 70-talet och vi samlades för att protestera och hitta bättre vägar. Så förändras det mesta när vi klev in i 80-talet. Förändringar sker snabbt. I Norrbotten får basnäringarna med malmen, skogen och stålet stora statliga stöd för att överleva. Den stora devalveringen och löntagarfonderna som skulle utjämna de ekonomiska skillnaderna bidrog till pumpa in gigantiska belopp i aktiehandeln. Detta medverkade till att göra 80-talet till det årtionde när aktiehandel och aktiefonder blev var mans sak i vårt land.80-talet är också det årtionde när vi blir mer och mer privata och lite mer ego än vad Christer i Kollektivet skulle tycka var klädsamt på sin tid. Husockupanterna hade jagats på dörren. Plakatbärarna på Sergels torg hade ersatts av finansvalparna och kupongklipparna som gled in med sina porschar på Stureplan. Det är här bland de nyrika som kokainsnortandet på innekrogarna föds. En bit bort från Stureplans innevärld ligger den sista proteströrelsen från Norrbotten. Det är Folke Pudas som i sin trälåda ligger på Sergels Torg och kämpar för sitt trafiktillstånd i trakterna av Övertorneå.
Det känns som om att det är just här som tiden stannade. Sen den tiden har jag och Christer som i den nya tideräkningen bara är 50 år trots att folkbokföringen säger nåt annat mest ägnat oss åt att betrakta världen och väntat på det skulle dyka upp ett handskrivet plakat om att det var möte i Tankarnas Trädgård och att det lite finstilt längst nere stod Ta med en panna rödvin" Mvh Styrelsen! Men nån sån kallelse har inte dykt upp. Så i väntan på kallelsen till mötet säger jag bara STORT TACK Christer och tack så mycket för att det fanns och finns sådana som du!
Jag vet inte och jag förmodar att Christer i Kollektivet inte heller vet vart vi är på väg. Vi gubbar av idag och kollektivister av igår frågar oss er som är unga, tappra och modiga "Vad drömmer ni om? Vad vill ni? Var är ni? Det är så jävla tyst som man blir ju riktigt orolig!".