Bröderna Dorsey och deras fantastiska orkesterar
Walter Grape, Boden, jazzexpert och NSD-medarbetare inleder i dag en artikelserie om två av de största jazzprofilerna - bröderna Tommy och Jimmy Dorsey. En spännande historia!
Bröderna Dorsey - Jimmy och Tommy. När de var sams...
Foto:
Sanning? Naturligtvis inte. Elakartade rykten med viss tillbakablick på det förflutna återuppstod, och sensationslystna reporters blåste nytt liv i bortglömda oförrätter.
Men man kan inte förneka att en översikt på Dorsey pojkarnas öde är musikaliskt ganska intressant läsning i tvenne delar, inte bara om deras formidabla orkestrar utan även om den bisarra delen av deras liv som ändå på slutet förde dem samman igen.
Det tyckte ledningen i filmbranschen också 1946 då grabbarna tycktes vilja dra ett streck över gammalt groll och tillät Hollywood producera filmen "The Fabulous Dorsey’s" (i Sverige med den ointressanta titeln Dorsey´s spelar upp).
Spelade sig själva
Filmens huvudhandling gick ut på deras uppväxt, musiken, osämjan och återförening, men också en enkel fiktiv inbakad kärlekshistoria mellan ena orkesterns pianist och andra orkesterns vokalissa. Allt med brödernas goda minne, och som om inte det räckte; Jimmy och Tommy Dorsey spelande sina egna roller som privata och orkesterledare vilket är ganska unikt i filmbranschen. Som halvdokumentär musikfilm är den faktiskt helt ok och man får höra många av bandens mest kända örhängen. Filmen har visats i svensk tv ett antal gånger tyvärr mest under tid då vanligt folk ligger och sover.
Tommy Dorsey´s storband anser jag personligen vara en av två swingerans främsta, då mest på grund av en mycket kvalitativ jämnhet som ingen annan, utom då möjligen Benny Goodmans orkester, hade. Mycket av framgångarna och den njutbara swingmusiken kan nog också tillskrivas de duktiga arrangörer orkestern hade, men även dess utmärkta sångare, fina solister och hans eget sagolika trombonspel.
Språngbräda
Brodern Jimmys orkester gick inte heller av för hackor. Den blev en språngbräda för ett par vokala berömdheter och han utvecklades själv till en mästare på altsaxofon. Men kanske hade Jimmy Dorsey ledarambitionsnivån på lite lägre nivå än sin yngre broder Tommy. I stället minglade han gärna runt bland musikprofiler och hann också med att skriva musik
Det finns åtskilligt skrivet om dessa bröder och deras musik och för att få en överblick av digert material lämpar sig en beskrivning av Dorsey pojkarna var för sig.
Familjen Dorsey bodde i ett gruvsamhället Shenandoah i Pennsylvania och fadern, som extraknäckte som musiklärare, märkte tidigt att sönerna var väldigt musikaliska. I familjen spelade man snart på alla blåsinstrument och Jimmy hade inga problem att växla mellan kornett, klarinett eller saxofon. Yngre brodern Tommy var inte sämre med sin trumpet och trombon.
Första orkestern 1917
Pojkarna som var födda 1904 resp1905 bildade 1917 sitt egen första orkester som döptes till Dorseys Novelty Six men efter ett tag när bandet blev omtalat, ändrades till Dorsey´s wild Canarias. Repertoaren var mera av det ohämmade slaget för den tidens tonåringar men en talangjägare, violinist och orkesterledare vid namn Billy Lustig, hörde dem spela och knöt dem genast till sin egen orkester "Scranton Sirens" som var känd för att plocka in talangfulla unga musiker.
Denne man med det svenskklingande soldatnamnet efternamnet är intressant och förtjänar vid tillfälle en egen redogörelse. I dennes band hamnade först Jimmy Dorsey som övertalade Lustig att även värva brodern Tommy. På tio i topp-listan vid den här tidpunkten, alltså runt 1921, fanns Jean Goldkettes kända orkester där dom snart satt med i.
Stora band
Trenden med stora band var på stark uppgång och drömmen för de unga musikerna var att värvas av någon rådande megastjärna. En sådan var exempelvis Paul Whiteman, känd över hela landet och turnerade med sitt symfoniskt influerade storband.
När Whitemans orkester spelade i området tågade Tommy Dorsey till den redan ryktbare kapellmästaren och drog en låt på trombonen. En plats i orkesterns blåssektion var given och i gott sällskap, för där satt redan exempelvis Bix Beiderbeck, Jack Teagarden och Glenn Miller.
Medan Tommy engagerades i Whitemans band for brodern Jimmy på Europaturné med Ted Lewis orkester. År 1934 hade storbandsfebern i USA riktigt tagit fart och dom små obundna jazzbanden blev mer eller mindre akterseglade.
En "guldgruva"
Allt fler vita band storband såg dagens ljus, men även många svarta bandledare hakade på den växande trenden. Redan samma år hade Jimmy Lunchford igång sitt fina storband och engagemang på kända Cottons Club och hos konkurrenten Savoy fanns Chick Webbs orkester på scenen.
Storbandsexplosionen var en guldgruva för karriärlystna duktiga ledare och det är omvittnat hur helt vanliga musikaliska grabbar som istället kunnat bli lärare, mäklare eller advokater kastade sej in i leken för att nå publikens gunst med efterföljande skivkontrakt, vilket givetvis med rätt ledarskap också resulterade i stora pengar.
Så jobbar vi med nyheter