Ryssland har skrämt upp världen med sin upprustning vid gränsen mot Ukraina. Det är också en påminnelse om kalla kriget och de upprustningar som skedde inte minst i Europa under några årtionden efter andra världskriget. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning var det som ändade det kalla krig som egentligen bara hade bestått av hotelser och att man räknade kärnstridsspetsar på ömse håll i öst och väst. Det sas att atombomben var en fredssymbol och den viktigaste orsaken till att storkrigen uteblev. Ett kärnvapenkrig skulle utplåna världen och ingen skulle våga starta ett sådant krig. En balans mellan mängden kärnstridspetsar i Warzawapaktens öst och NATOs väst skulle vara garanten för fred.
Men i mitten av oktober 1962, när ett amerikanskt spaningsplan flög över Kuba och rapporterade hem om byggen av raketramper på Kuba, ändrades allt. Sovjet var på väg att bygga raketramper för medeldistansrobotar på en plats som låg 15 mil norr om Kubas kust. Medeldistansrobotar utrustade med kärnstridspetsar så nära USA sågs som ett dödshot. Det kalla kriget var inte kallt längre. Världen höll andan samtidigt som risken för ett kärnvapenkrig växte och skapade oro i hela världen. Detta kom att bli det kalla krigets hetaste ögonblick.
Jag har stor förståelse för att barn idag blir oroliga och rädda av bilder på stridsvagnar och patrullerande soldater som går omkring på gatorna i Visby. Vi som var barn i början på 60-talet var kanske ännu mera skräckslagna. Jag minns speciellt när broschyren "Om kriget kommer" dunsade ner genom brevinkastet i dörren. En mörk och skrämmande skrift om hur vi skulle agera i händelse av krig och speciellt i händelse av ett atomkrig. Min farbrors fru Anna kom ner till oss och berättade att hon hade packat ryggsäcken full med mat och skulle flytta med gubben till stugan i Paksuniemi i närheten av Jukkasjärvi om det blev krig. Jag minns SR- journalisten Arne Thoréns röst när han i radio och TV lämnade rapporter om att amerikanska flottan var på väg mot Kuba och de sovjetiska båtarna. Det var en dramatisk tid. Jag har hört talas om folk som byggde egna skyddsrum i trädgårdarna som de sov i på nätterna.
Det som skulle skydda oss i norr var främst Kalixlinjen som kallades "Det kalla krigets lås i norr". Det är också namnet på en intervju med Sten Ekman ur Svenskt militärhistoriskt bibliotek och förlag i samarbete med FOK 2013. Kalixlinjen skulle stoppa ett ryskt anfall mot oss i norr på bred front. Framför allt stoppa ryska stridsvagnar och fordon. När det kalla kriget blev riktigt kallt och dog ut såldes och kasserades mängder av förvarsmaterial. Det som idag påminner om Kalixlinjen är hundratusentals pansarhinder som står kvar ute i skogarna.
President John F Kennedy förmådde den sovjetiske ledaren Nikita Chrustjov att inse att det fanns bara en sak att göra. Lasta de ryska båtarna med ramper och raketer och vända hem till Moskva. Så blev det också och världen som kippat efter andan från 16 till 28 oktober kunde andas ut. Istället gladdes vi åt ett svenskt WM-guld i ishockey i USA. Vi lyssnade på "Surfin Safari" med Beach Boys och gnolade på "Sol och Vår" som vann Melodifestivalen med Inger Berggren 1962. Den 30 april lurades vi att få färg-TV med hjälp av att trä en nylonstrumpa över TV-skärmen. Det hände mycket i detta smått galna och händelserika år 1962.
I dessa orostider 60 år senare får vi väl samlas kring den devis som Mosebacke Monarki myntade i Televisionsapparaten som stöd för nationen för många år sedan: "Gud bevare oss och konungen, fastlandet samt Gotland".