Under söndagen ställde Thomas Persson och Johanna Engman undan snöskotern. Mellan ladugården och boningshuset ligger fortfarande ett 30-40 centimeter tjockt snötäcke men i övrigt börjar det tina upp på vägar och i ko- och hästhagar.
– Det har varit så mycket snö så man undrade om det någonsin skulle försvinna, säger Johanna Engman skämtsamt.
För två år sedan flyttade de från gården utanför Mora, upp till Johanna Engmans hemby Krokträsk som ligger cirka 4 mil norr om Råneå upp längs Bjuråälven. Med i flytten följde de nordsvenska hästarna och i ladugården finns nu också två jerseykor och två fjällkor och de samsas om utrymmet med hönor, tupp, kycklingar och två kalvar.
Och ute i hagen går det nordsvenska fölet Harkla som föddes den 26 april och hon får näring och kraft från sin mamma Himla som bjuder på gratis mjölk närhelst som det kurrar i lillmagen.
De som verkar ha kraft och energi i överskott är de rabarber som kikat fram och som på en näst intill mirakulöst sätt har kämpat sig igenom ett lager av snö och is.
– Jag är ju uppväxt här uppe och har väl aldrig sett något liknande, säger Johanna.
Och hennes sambo Thomas Persson instämmer:
– Ja, det där ska ju nästan vara omöjligt.
Men det är ändå möjligt. Rabarberplantorna har helt enkelt inte kunnat vänta på att snön försvinner utan de har vuxit upp med, till synes, okuvlig vilja och energi.
Man kan ju bara undra vad det är för en slags superrabarber.
– Det här har nog Kerstin och Rune som bodde här en gång satt så jag har faktiskt ingen aning, säger Johanna Engman.
Man blir kanske som Bamse om man käkar den?
– Ja, kanske (skratt).
Växer allt på samma sätt här i byn?
– Nej det kan man nog inte säga. Men den här rabarbern är tapper, det måste jag säga. Den är less på snön och ska nu bara upp. Och man kan förstå den...