Ranans historia på Nordkalotten sträcker sig över flera hundra år. Från begynnelsen användes den för hålla det värsta draget borta från stugans eller kåtans väggar, eller som täcke i bädden. I dag används den som väggprydnad i många hem, men ännu fler ligger ihoprullade i något förråd. Det är dags att plocka fram ranan igen, tänkte vi och ordnade en utställning inom ramen för Sommarfesten i Korpilombolo.
Den 16 juli bjöd Kulturföreningen i Korpilombolo på teater, dans, musik. Och ranautställningen, som prydde väggarna i Kulturmagasinet. Utställningen hade kommit till på Föreningen Norden Pajalas initiativ och var därmed ett samarrangemang.
Ett tjugotal ranor visades och även vävda band, alla utlånade av generösa personer i byarna.
Varje rana har ett namn: Taikayö – Förtrollad natt. Satumaa – Sagolandet. Vedenvälkettä – Vattenblänk. Karhun Tanttsi – Björndans. Och förstås Rönnen – Pihlaja, som verkar vara det vanligaste motivet för ranor. Inte så konstigt eftersom rönnen för länge sedan sågs som ett heligt träd i norra Sverige och Finland.
En rana är således inte vilken bild som helst. Den är en berättelse om norrsken och isiga novembernätter. Om hemgården. Om hjortronmyren. Om drömmen som aldrig blev verklig. Ranorna är laddade med upplevelser, minnen, känslor. Berättelsen kan ha fallit i glömska, men går ändå igenom till betraktaren och därav får ranan sitt värde.
1970- och 1980-talen var ranornas storhetstid, tack vare statliga IKS-pengar som satsades i östra Norrbotten. Norrbottens Läns Hemslöjd och Pajala kommun beställde, och många kvinnor – och enstaka män – vävde ranor. De finns idag i varje hem.
Två viktiga personer bakom utställningen var Anna Siekas och Nanna Grönberg. Mina två mentorer när det gäller ranor, som också bidragit med några till utställningen. De hör till de sista ranaväverskorna i svenska Tornedalen. Men vem ska ta vid och fortsätta? Vem håller liv i denna (oftast) kvinnors kulturgärning?
Anna Siekas i Kitkiöjärvi är känd som en noggrann väverska. Både av band, ranor och mycket annat. Under några år av IKS-tiden användes hennes hem som vävstuga för traktens vävare. Anna vill skapa själv och ritar upp sina mönster varv för varv i naturlig storlek, på en femton centimeter bred pappersrulle som får följa med vid sidan av vävstolen, så att hon vet var hon är i mönstret. Anna har även vävt en rana på beställning av den tidigare landshövdingen Ragnar Lassinanti.
Nanna Grönberg, är snabb. Hon bor i Kihlanki och håller alltid på med något handarbete, och har vävt otroligt mycket. Bland annat altarduken i Nederluleå kyrka i Gammelstad, och hon har vävt ranan på bilden, Purppura Kuningatar - Purpurdrottningen.
Korpilombolo Kulturförening måste vara Pajala kommuns kulturcentrum. Systrarna Nylund börjar bli ett världskänt begrepp. Möjliggörare av kulturarrangemang av alla de slag. Med intuition, hjärta och ett öppet sinne släpper de fram både etablerade och nya och udda kulturutövare. The sky is the limit.