Smeknamnet rallarros som många av oss kallar mjölkörten är bara ett av många. Eller vad sägs om mjölke, brudfackla, rävrumpa och skogsbloss? Det är inte varje dag man står öga mot öga med en rävrumpa!
Längs våra bil och järnvägar lyser dess blommor upp vår färd från norr till söder i vårt land. Om sommaren i rödrosa färger, nu på hösten i rödorangea.
Smeknamnet rallarros har blomman fått då den blev vanligt förekommande efter rallarnas arbete med att anlägga räls i skog- och fjällmiljö. Kanske förknippas rallarrosen i norr mest med det järnvägsbygge som knöt ihop Kiruna och Narvik, en järnvägssträcka som öppnades 1902. Ett flertal böcker och avhandlingar har skrivits om rallarna och om det järnväggsbygge som öppnade vägen till en isfri hamn året runt i Narvik för järnmalmen som exporterades ut till Europas stålverk från Malmfälten.
Det arbete rallarna gjorde var tungt och riskfyllt. Sägnerna berättar om män som var kraftkarlar med händer stora som dasslock. Men järnväggsbygget skapade också legender bland alla de kvinnor som fanns med i arbetet. En av de mest omskrivna kvinnorna är rallarkockan Svarta Björn som också i en del skrifter omnämns som Rallarrosen. Jan-Erik Johansson-Kuoksu har skrivit en bok om denna kvinna som ligger begravd vid Tornehamns kyrkogård.
Både järnvägsrallarna och gruvarbetarna i 1900-talets första hälft är kända för att ha konsumerat amerikanskt fläsk. Det krävdes mycket energi och rikligt med kalorier för att klara en hård arbetsdag och hålla värmen. I förra seklets ungdom fanns inte mycket grönt att välja på till fläsket. Då kunde rallarrosens skaft bli sparris - det som idag kallas fattigmans sparris.
Det går även att koka soppa på hela ovanjordsdelen av rallarrosen innan den blommar. Te går att fixa genom att torka bladen, det påminner om kinesiskt te. Jag har hittat intressant läsning om rallarrosen på www.skogsskafferiet.se.