Det finns inte mycket att läsa för dem som drabbas och inte kan få barn.
– Jag slukade allt som hette barnlöshet, säger Klara Zimmergren.
Hon berättar om hur hon var anonymt delaktig i trådar på nätet där hon tillsammans med andra bildade systraskap och stöttade varandra i kampen. När hennes man gick och lade sig satt hon där vid datorn – och hon var inte ensam.
Den hjälplösheten, hon tycker att det borde finnas självhjälpsgrupper. Men som par har de ändå alltid kunnat tala om sin barnlöshet. Fast till slut blev det:
– Vad finns det att säga idag?
För det är delvis det som är problemet. Det finns ju ingenting att sörja när själva problemet är att det inte blir någonting. Hon funderar på om det kanske vore viktigare att beakta omgivningen. Att som bekanta med barn våga tala om hur det är att ha barn – är det verkligen så viktigt, är barnen nyckeln till all lycka? Kanske man borde måla om bilden.
Nu uppskattar de verkligen att få ta hand om någon. Och genom allt de gått igenom av barnlöshet kom det inte som en total chock för dem att ha barn och allt arbete det innebär.
– Det är så roligt att se min man ha fått barn. Och att få ägna all min tid åt någon. Innan ägnade jag all tid åt mina hundar.
Men en dag kan ta slut när man önskar det med hundarna. Så fort man sätter sig vid teven förstår de att dagen är slut.
– Barnet är jobbigare. När man sätter sig ned vill ett barn ha extra mycket av ens uppmärksamhet, avslutar Klara Zimmergren lyckligt.