Kalix kommun driver sedan hösten år 2011 det tvååriga projektet. Samtliga 13 deltagare - varav tre är män - är från Kalix, Överkalix, Haparanda och Övertorneå. Vid årsskiftet 2013/2014 är de utbildade undersköterskor.
Helena Andersson är SFI-lärare och projektansvarig och hon säger att utbildningen är den samma som den reguljära undersköterskeutbildningen.
Skillnaden är att den här varianten tar längre tid, vårdämnena kombineras med studier i svenska språket.
- Vi har inspirerats av hur de jobbar i Gävleborgs län, där de utbildar nyanlända för arbete inom vården. Vi vet att det finns behov av utbildade undersköterskor och det här projektet är dessutom ett snabbt sätt att bli introducerad på arbetsmarknaden, säger Helena Andersson.
Språket
Kerstin Sandberg är enhetschef i äldreomsorgen och hon säger att behovet av utbildade undersköterskor är stort och att det är svårt att få tag i vikarier.
- Det är jätteroligt att det kommer nya människor som vill jobba med det här, säger Kerstin Sandberg som tillägger att nya kulturer berikar tillvaron.
Berith Morin Lindeman är undersköterska och hon säger att schemat - arbete varannan helg samt delade turer - inte underlättar rekryteringen.
- Finns viljan att jobba och arbetsmoralen att gå till jobbet, då kan man lösa många andra problem, säger hon och får stöd av kollegan Gull-Mari Johansson i beskrivningen att de nyanländas inträde på arbetsplatserna egentligen bara medfört ett problem - språket.
- Det är också den enda kritik som vårdtagare framfört, säger Kerstin Sandberg.
Glädjen i att hjälpa
De snart färdiga undersköterskorna berättar att språket är svårigheten.
De enas också om att mycket kan sägas med kroppsspråket, och att det finns en vilja hos äldre att lära ut.
- Jag sade till en man "jag har lite svårt med språket" och han svarade "OK, då ska vi lära dig", säger Sompong Thong.
När de ska beskriva arbetet säger kvinnorna - det är de som är med denna dag - att det känns bra att få hjälpa.
- Jag tycker om att hjälpa människor. Jag ser att de blir glada när jag hjälper dem, jag blir glad för att jag får göra det. Det är bra för alla, säger Waritha Thongtue.