Historia, skrönor och spöken

Att i en artikel återge den historia som Filipsborgs herrgård rymmer är naturligtvis inte möjligt. Men en lätt sniff av doften från förr kanske dessa ord och bilder kan ge.
Väcker nyfikenhet
Efter att en kort stund lyssnat på när ägaren Jan- Erik Larsson berättar om tider som flytt inser man att den här kunskapen lär man sig inte på en kvart. Men det är spännande och väcker nyfikenhet.
Berättelsen om skogen, timret och sågarna som gjorde träpatronerna förmögna och gav dem möjlighet att bygga sina "slott" får vänta. Men det finns en intressant historia att nysta i för den nyfikne och kanske dessa små glimtar kan väcka någons nyfikenhet.
Hur många vet till exempel att Evert Taube egentligen var Kalixbo?
Eller, Kalixbo kanske är mycket sagt. Fast hans anfäder var faktiskt det. Vid krigets slut, 1809, kom officieraren Arvid Joakim Taube från Finland. Han valde att bosätta sig på Filipsborg som då var officersbostad. Tillsammans med hustrun fick han många barn, ett av dem var sonen Otto Reinhold Taube. Denne Taube är ingen annan än skalden Evert Taubes farfar. Arvid Joakim Taube fick också många döttrar. Flickorna gifte alla in sig i Kalix "bättre familjer" och kanske finns där någon i Kalix bärandes på Taube-gener.
Vem känner till den vackra Maria Eneskölds öde?
Maria var så vacker att alla män i hennes närhet kastade lystna blickar efter henne. I början av 1820-talet var den sköna Maria, 25 år, redan änka och gifte sig med Johan Jacob Rutberg. Paret bodde på Filipsborg ,men denne, hennes andra make, visade sig vara mycket svartsjuk och anklagade henne för att förlusta sig med andra män när han var i Stockholm i affärer. I vredesmod, galen av svartsjuka, skrev han i ett brev att hon kunde ta sitt pick och pack och sticka. Men då var den unga Maria redan svårt lungsjuk och när maken kom hem, skuldtyngd, var hustrun redan död.
Skröna eller sanning?
Jan- Erik Larsson kan inte bara husets historia han kan också skrönorna, eller är det sanningen. I vart fall finns en berättelse om en lönngång som skulle rädda de boende från ryssen. Gången ska enligt sägnen gå från vinkällaren och ut i backen vid älven. Och hålet vid älven finns där och på vinkällarens murade golv är något skumt. När man stampar med foten på det i övrigt gedigna golvet finns en plats där stampet inte blir stumt, ett hålrum kan anas.
Spöket Simon
Simon Svanberg, en av de träpatroner som bott i herrgården, lär ha varit glad i flaskan och cigarrer. Han ska ofta ha suttit med ett glas, puffandes på sin cigarr, på punschverandan. Personal som jobbar vid herrgårdens konferenser eller sommarserveringar i dag är säkra. Simon har efter sin död inte lämnat Filipsborg helt. De känner ofta cigarrdoften och han öppnar och stänger också dörrar omkring sig.