Gunvor Olofsson, Karhuniemi, har som tidigare meddelats, avlidit 92 år gammal. Hon föddes år 1928 och var dotter till Emil och Ida Aidanpää i Kiruna, och tillhörde de äldre i en syskonskara om elva barn vilket innebar att hon tidigt fick hjälpa till och ta hand om sina yngre syskon. Hon var Kiruna trogen hela sitt liv bortsett från en kort sejour till Stockholm i ungdomen tillsammans med sin ett år äldre syster Eivor.
Gunvor bodde sina första år Lappgatan och spenderade även mycket av sin barndom hos sin farmor Laura och farfar “Greens Oskar” på Kyrkogatan 25. Hon återkom ofta och med glädje och berättade med inlevelse om sin barndom. En gång knackade det på dörren på Kyrkogatan och där stod legenden “Liikavaara Frans” och frågade om han kunde få en smörgås mot att han sjöng en sång. Somrarna på 1930-talet tillbringade hon tillsammans med syskonen hos sin mormor Karolina Huuva i Alalahti. På den tiden fanns det bara väg till Holmajärvi så det blev båt eller promenad den sista biten. Pappa Emil var gruvarbetare och brukade komma dit på lördageftermiddagen när arbetet var klart. Gunvor var imponerad av sin mormor som bodde själv i sin lilla stuga under knappa förhållanden och mindes att hon ändå var nöjd och tacksam för det med det lilla hon hade. Det var från henne som hon lärde sig att uppskatta sakers värde.
När Gunvor blev äldre arbetade hon en tid på bageri som konditor, och som butiksbiträde på Konsum och på Silfwerbrands. Hon gifte sig 1948 med Erik Olofsson från Kurravaara och de fick tre barn tillsammans. De första åren arbetade Erik som banvaktare längst malmbanan och Gunvor följde med och tog hand om den växande familjen. 1957 flyttade de till Karhuniemi strax utanför Kiruna, dit hennes föräldrar flyttat några år tidigare. Under 15 års tid födde Gunvor och Erik upp grisar och hade som mest 500 djur och var Sveriges nordligaste grisfarm. Fritiden ägnade de åt sitt sågverk med tändkulemotor i Kurravaara eller med notdragning. Vid sidan av det ordinarie arbetet ägnade dem somrarna åt att köpa in och sälja hjortron. Semester var det aldrig tal om utan livet gick alltid i arbetets tecken. Dock gjorde de en resa till Canada och hälsade på Gunvors äldsta bror Ragnar, som emigrerat dit i början av 1950-talet.
Gunvor och Eriks hem präglades av gästfrihet och det var en strid ström av besökare som fick njuta av hennes bakverk och matlagning. När man kom in på gården sommartid möttes man av en blomsterprakt av sällan skådat like. Dem som säger att det är svårt att odla norr om polcirkeln hade inte vart inne i Gunvors växthus och sett hennes tomater och grönsaker.
I slutet av 1980-talet när hon var närmare 60-år gammal fick hon tag i en ask med akvarellfärger och det blev startskottet för hennes konstnärliga gärning. Hon var oerhört produktiv och arbetade både med tyg, keramik, vävar, skulpturer och givetvis med olja och akvareller. På kort tid förvandlades huset till ett riktigt konstnärshem och ingen yta var “fredad”. Hon hade en välbesökt och uppskattad separatutställning på Stadshuset 1992 och ställde även ut sin konst flera gånger på Wennbergs Sameslöjdsbutik. Motiven som hon ofta återkom till var, förutom minnesbilder från barndomen, politiska motiv ofta med koppling till gruvarbetare och arbetarrörelsen. Hon var inte så pigg på att sälja sin konst och sade själv att hon hade svårt att skiljas från sina verk. I de fall hon sålde eller gav bort tavlor så ville hon att de skulle betyda något speciellt för mottagaren. Vid tiden för hennes bortgång hade hon sin sista utställning på Kiruna stadsbibliotek där hennes “tittskåp” med scenerier med troll- och sagofigurer visades upp.
Gunvor läste mycket och det var viktigt för henne att följa med i dagsaktuella händelser. Hon hade åsikter och var inte rädd för att stå för dem, ofta handlade det om frågor kopplat till politik och arbetarrörelsen. Solidaritet och socialdemokrati var viktiga ledord för henne.
En stor sorg för Gunvor var när dottern Marita gick bort 1994 endast 45 år gammal och givetvis när maken, livs- och arbetskamraten Erik avled år 2010. Gunvor lämnar ett stort tomrum efter sig. Närmast sörjande är dottern Barbro och sonen Björn samt barnbarn och barnbarnsbarn. Hon lämnar även fyra systrar samt övrig släkt och vänner i stor sorg och saknad.
För familjen