Det är en brokig fresk Maria Rosén målar upp när hon berättar om sitt liv. Från uppväxten i Luleå via studier i Skurup och Malmö till storstaden och Stockholm. Hela tiden har musiken varit hennes ledstjärna.
- Jag gillar musik, bra musik som har kvalité, säger hon.
Musiken kom tidigt in i hennes liv. Redan som 14-åring startade hon sitt första band, Chics, i Luleå.
- Vi var rätt så tidiga, men inte de första, säger hon om tjejbandet.
Några år senare kom hon tvåa i Sveriges Radios popbandstävling med bandet Ålen & Co.
Norrbottens Järn
Men det var i Luleå under tidigt 70-tal som den musikaliska grytan verkligen började koka. Året var 1972 och Maria Rosén var med i Anton Svedbergs Svänggäng.
- Det fanns en massa band i Luleå och alla spelade i olika konstellationer. Vi kände varandra mer eller mindre, det handlade om att man ville spela för folk. Vi ville spela det vi ville och inte anpassa oss, säger Maria Rosén om musiklivet i Luleå vid denna tid.
Anton Svedbergs Svänggäng var ett begrepp i Luleå, berättar Maria Rosén. Som mest var det 50 personer som spelade i bandet.
- Men bara i första och sista låten var alla på scenen samtidigt. Det var en fantastisk tid, säger hon.
Några år senare kom Ted Ström upp från Stockholm till Luleå. Han skulle arbeta med att göra musiken till en pjäs på Norrbottensteatern, där även Kjell Sundvall arbetade, och han ville starta ett band. Ted Ström hade hört en konsert med Anton Svedbergs Svänggäng och blev fascinerad. Hemma hos Kjell Sundvall träffades Rosén och Ström.
- Kjell Sundvall kopplade ihop oss, säger Maria Rosén.
Där var även Ulf "Flu" Johansson och Bo "Bosse" Sundberg, som senare blev två av medlemmarna i Norrbottens Järn.
1974 var bandet igång. De turnerade flitigt och hade många livespelningar i radio. Två LP-skivor gavs ut innan bandet splittrades 1977.
Flyttade till Malmö
Slutet för Norrbottens Järn innebar även en brytpunkt för Maria Rosén.
Hon flyttade från Luleå till Malmö och kom in på folkhögskolan i Skurup 1978. Två år senare gick flytten tillbaka till Malmö där studier i fagott på musikhögskolan (1980-1986) hägrade.
- Men det var inte min grej. Jag är uppfödd på pop och rock och jag är väldigt dålig på att läsa noter. Jag är gehörsmusiker, säger hon.
Fagotten studerades "med ena benet, lite halvhjärtat" och någon examen tog hon aldrig ut.
- Jag brann inte för fagotten. Jag älskade instrumentet men med en viss hatkärlek. Jag är sångerska i själ och hjärta men sökte inte på sång eftersom det bara fanns klassisk sång då, säger hon.
I stället blev det ny musik och ett nytt band, en jazz/vis-grupp som tonsatte Stig Dagermans dagsedlar och som turnerade i hela Sverige, parallellt med studierna.
- Sången var viktigast även om fagotten var med här och där, säger Maria Rosén om tiden i gruppen.
Under ett par sabbatsår arbetade hon även som teatermusiker, bland annat på Norrbottensteatern och på Helsingborgs stadsteater.
Texterna viktiga
Hennes första egna låt skrev hon först 1988 och det är även under eget namn som hon spelar nu för tiden. Där är texterna viktiga.
- Jag ska kunna sjunga dem, förhoppningsvis blir det min låt även om någon annan skrivit den. Det måste finnas en själ, en grund som handlar om livet. Djup och liv och i grunden människokärlek. Det ska finnas en vilja i texten, gärna humor och satir, säger Maria Rosén.
Många minnen från tiden som musiker lever kvar hos henne.
- Jag kommer ihåg en turné i Norge. Vi fick inga pengar, vi åkte dit, hela kusten ner i en risig buss. Allt var bara "sen, sen", säger hon och berättar att de fick ta ur egna fickor för att kunna köpa bensin till bilen.
- Vi fick bryta, men det var roligt.
De senaste 17 åren har Maria Rosén bott i Stockholm. "En och annan spelning" har hon fortfarande och men numera arbetar hon även
ibland som personlig assistent. Dock inte heltid.
- Då kan jag inte musicera, säger hon.
Älskar att dansa
Men hennes vårdande ådra, som hon själv beskriver det, kan hon kombinera med musiken. Just nu utbildar hon sig till Rosenrörelseinstruktör.
- Man kombinerar musik och rörelser och dans, som jag älskar. Jag älskar att dansa, jag älskar att sjunga och dansa, säger hon.
Att fylla 60 tycker hon bara känns kul. Och det bästa med att bli gammal är att hon "börjar skita i vad folk tycker".
- Jag är mycket modigare med att leva ut. Förut var jag timid på scenen men nu lever jag ut mycket mer, säger hon.
Och det får publiken förhoppningsvis se henne ge prov på snart. För om bara några veckor sammanstrålar Norrbottens Järn för en spelning på Luleåkalaset.
- Det känns kul. Vi ska spela mer sedan, det finns planer. Vi är igång, säger hon.