Maj-Britt Larsson är i dag ensam med sin hund i huset i byn Tårrajaur, en dryg mil utanför Jokkmokk. Hennes man Erling gick bort i cancer 2017 och året efter försvann hennes bror Östen i samma grymma sjukdom.
– För Erling gick det så fruktansvärt fort. En dryg månad efter det att det konstaterats att han hade cancer i magen så var han borta. Det känns fortfarande närmast obegripligt, säger hon och drar djupt efter andan. Smärtan är i allra högsta grad närvarande i nuet.
Att även mista sin bror i samma cancersjukdom bara ett år senare har, självklart, även det satt djupa spår. Dessutom har Maj-Britt Larsson även andra i sin närhet som drabbats.
Allt detta sorgliga väckte dock en tanke hos henne. En tanke om att försöka hjälpa till på något sätt med de begränsade resurser som stod till buds.
– Jag hade, av någon anledning, sparat och samlat på slipsar och tyg under ganska lång tid. Varför är lite oklart men det är ofta vackra tyger och färger. Så det slog mig att jag kunde sy kuddar och sälja dem och låta pengarna gå till cancerforskningen. Det är ett visst terapiarbete också men det känns bra att kunna göra någonting. Jag vet att det bara är en liten bäck men, som man säger, många bäckar små. Så jag hoppas att det blir fler som hjälper till så kanske en dag har forskningen vunnit och cancer är helt borta. Det drömmer jag om, konstaterar Maj-Britt Larsson.