Den 17 september 2001 kom Laila till vårt hem i Västerås för att under kvällen hålla föredrag om samisk kultur hos Västerbottens Gille.
Samma kväll var det ”Kulturnatt” i Västerås. Jag berättade om den skånska kulturveckan jag arrangerat något år tidigare. Redan under
kulturnatten fick vi klartecken från kulturchefer i Västerås att planera för en samisk kulturvecka 2002. Med stöd av Västerås kommun kunde vi presentera ett digert program, där det hela avslutades med högmässa i domkyrkan med kyrkoherde Johan Märak och kör från
Jokkmokk. Gudstjänsten hölls på samiska och svenska.
Genom hela veckans program fanns Laila med hela tiden med sin entusiasm och breda kunskap. Utställningar, föredrag och musik varvades och TV och tidningar backade upp det hela dag för dag.
Lagom till kulturveckan hade boken ”Den samiska vandringsrösten - jag är kunskapen” kommit ut. Laila var den samiska vandringsrösten.
Hennes breddkunskaper i samisk kultur var omfattande. På egen hand gav hon sig ut i världen och blev en ständigt resande ”ambassadör” för sitt Sapmi. Hon fick för detta många utmärkelser bland annat Olof Högbergplaketten och Gastronomiska Akademins diplom.
Lailas specialområden var naturens gåvor som medicin och mat. På Biskops Arnö var hon under många år en omtyckt gästlärare.
Genom otaliga resor inom Sapmi introducerade hon sin syn på samiskt matkultur. Hon var pionjären som fick många efterföljare.
Vid storhelger blev Laila ofta kontaktad av samisk radio och TV för att ge tips och råd om mat och medicin från naturen. Norsk TV gjorde ett program med Laila vid en middag med samisk mat i vårt hem.
Hon blev ofta anlitad för att laga smakmenyer på samiskt mat och samtidigt berätta om de olika rätterna. Vid dessa tillfällen var bil och
släp vällastade med vad som behövdes. Ett särskilt minne var 100 års firandet av Abisko turiststation med middag för STFs ledning vid
tältlägret på fjället. Gästerna inklusive kungen skulle bjudas på 28 rätters smakmeny på kvällen och frukost på morgonen. Försvarets
största helikopter fraktade upp vad Laila bedömde nödvändigt. Vi fick börja med att risa torvkåtan, lägga på renfällar samt samla spångvirke till bord. Mycket var förberett. Endast en enklare eldstad fanns att tillgå för beredning av mat. Utanför torvkåtan blev det snöstorm under kvällen.
Ofta har jag fått frågan om inte Laila lämnat efter sig skriftlig dokumentation men hon var en ”vandringsröst”. Den muntliga
framställningen var hennes styrka. Hon föreläste och undervisade med största självklarhet utan koncept. Hon var en mästare att hålla en röd tråd och vid utvikningar kom hon ändå alltid i mål med sitt budskap.
Laila menade att det som håller en kultur levande är det som muntligen överförs från generation till generation. I gamla tider hade samtalen i kåtan den uppgiften.
Under mer än 20 år har vi kunnat följa Laila i hennes kulturgärning. Glöden från hennes lägereld har fångats upp och lever vidare. Laila
finns säkert med och ger näring åt elden.