Från doldis till teaterapa
Som liten var hon tystlåten och blyg.Nu älskar hon att se människor växa på teaterscenen.- Glädjen är fantastisk, säger Ros-Marie Barmosse, teaterledare i Haparanda.
"Kläderna ska symbolisera karaktären", säger Barmosse. Här den onda häxan spelad av Ida Alavahtolo.
Foto: Linda Danhall
- Den blir helt underbar. Tänk hönsen som ständigt följer efter Pettson och Findus. "Ska ni fiska? Då följer vi med. Stannar ni här, då stannar vi med".
Haparandas teaterlärare Ros-Marie Barmosse skrattar gott.
Hon har ständigt någonting på gång. Tråkigt finns inte i hennes liv. Får hon en minut över snickrar hon på sitt hus i Karungi eller sätter sig vid datorn och skriver ett teatermanus.
- Jag är väldigt barnslig och tycker om att hitta på saker.
Kände sig instängd
Men så har det inte alltid varit.
- När jag jobbade på kontor mådde jag uselt, höll på att kvävas.
Barmosse växte upp i ett tillåtande och kreativt hem.
- Min mamma sa alltid: "Använd fantasin". Ville jag måla om i rummet fick jag en färgburk. Jag byggde min stereobänk när jag var tio år. Men i skolan var jag blygast i hela klassen. Jag stod längst bak och ville inte synas.
Förändringen kom med "Husförhöret", en teaterföreställning
i Karungi på 1990-talets början.
- Jag fick frågan om att vara med och jag tänkte att jag skulle fylla ut scenen lite.
Det visade sig att hennes rollfigur hade ett antal arga repliker. Tanken gick direkt till minnet av den gång hon gick modevisning.
- När jag satte foten på catwalken bara brusade det i huvudet.
Annat blev det i "Husförhöret".
- Det var fantastiskt roligt.
Sedan dess är hon frälst
Ett nytt liv
Ros-Marie Barmosse slutade på kontoret och gick en teaterutbildning på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå.
Nu har hon jobbat med teater
i 15 år.
- Det har blivit ett antal föreställningar, det rullar på hela tiden.
Ibland har det kört ihop sig och det har varit tre premiärer på en vecka, då blir det körigt.
Det bästa med teater är, enligt Barmosse, förmånen att få se människor växa som personer.
- Glädjen efter en föreställning, när scenskräcken försvunnit, är fantastisk att se.
I minnet har hon många godbitar. En pojke som aldrig sjöng började sjunga på scenen och ville inte sluta. En flicka som inte vågade sade att hon hade stenskräck och nu senast pensionärsgruppens glädje över idén om "Pettson och Findus".
Ju fler personer som finns runt Barmosse, desto gladare är hon. I "Trollkarlen från Oz" jobbade hon med drygt 60 barn och ungdomar.
- Först får man ha ögon i nacken, men de växer snabbt in i jobbet.
Barn ska ha svängrum
När Barmosse jobbar med barn vill hon ha en tom scen.
- Jag vill att barnen är scenografin, har svängrum, kan röra sig så att kreativiteten får utrymme.
Barn är påhittiga och många gånger vill de ha roller som inte finns med i manuset.
- Då stoppar vi in karaktären
i manuset. Det är viktigt att barnen får bestämma för att lusten att spela teater ska finnas kvar.
Så jobbar vi med nyheter