60-åring med många järn i elden

Officeren Gunnar Björk, Risudden, är en person med två namn, två liv och två kulturer.
- Språk är oerhört viktigt. Kommunikation är grunden för fred, säger Björk.
När Gunnar Björks mamma var tonåring blev hon förälskad. Föremålet för kärleken var en turkisk man som fått en praktikplats på ett järnverk i Värmland som tack för att han fungerat som tolk åt en svensk konsul i Turkiet. Kärleksparet förlovade sig och när praktiktiden var över reste de båda till Turkiet.
- Jag föddes när min mamma bara var 19 år i Turkiet. Mamma hamnade i kvinnohuset där den äldsta kvinnan i släkten bestämde. Hon blev trakasserad för att hon inte var muslim. Mamma trivdes inte.
Men eftersom Björk var släktens förstfödde son var han värdefull för släkten och skulle bli dess huvudman. Att flytta tillbaka till Sverige med lille Gunnar Björk var det inte tal om.
- Det låter märkligt, men i länder som inte är så demokratiska som vår är det bara familjen som man verkligen kan lita på och då blir familjen väldigt viktig.
Två kulturer
Därför sa mamma att hon bara skulle resa hem över julen. I hemlighet hade ambassaden hjälpt henne med ett svenskt pass.
- Jag åkte ut från Turkiet med turkiskt pass och in i Sverige med ett svenskt pass och ett annat namn.
Därefter tog det 17 år tills han besökte Turkiet och sin fars släkt igen. Det från Turkiet som hans yrkesverksamma liv tog fart.
- Jag skrev till min mamma att hon skulle titta under skrivbordsunderlägget och posta den ansökan som låg där till Värmlands regemente.
I november 1966 ryckte han in på befälsutbildningen.
- Det finns två saker som jag aldrig någonsin har ångrat och det är mitt liv i Sverige och mitt yrke. Jag hade aldrig velat ha det på något annat sätt.
Numer är den turkiska familjen viktig och bara i år har Björk varit dit fem gånger.
- Jag är Mustafa i Turkiet och Gunnar här. Jag kan märka mitt turkiska påbrå genom att jag fort blir känslomässigt engagerad. Jag kan tänka mig hur det är att vara homosexuell och komma ut ur garderoben. Jag är glad att jag var Gunnar och inte Mustafa i sandlådan i Karlstad.
Plus och minus
Först för tre år sedan insåg Björk att han var både svensk-och turkiskmedborgare.
- Det har gett mig stora fördelar i affärer i Turkiet. Det hör till att pruta och när jag visar att jag är turkiskmedborgare då får jag de sista tio procenten. Men jag kan tyvärr inte turkiska.
Genom sitt yrke och sitt intresse för sina båda kulturer har han rest över stora delar av världen.
- Språk är oerhört viktigt. Kommunikation är grunden för fred. Ryssland är det mest intressanta landet för där är ingenting förutsägbart.
Vikten av kommunikation är någonting som han har fått erfara många gånger, inte minst som gränsbataljonschef i Tornedalen där han och frun Riitta Björk bor sedan 1989 i den gamla gården Knutegården. Ofta står hemmet öppet för långväga gäster som hälsar på för vänskaps skull eller för att genomföra olika militärövningar.
- Jag tror att i stort sett alla har varit hit, ärkebiskopar, kineser, österrikisk militär...alla utom kungen och stadsministern. Jag minns när Boris Pankin, den siste utrikesministern i Sovjetunionen, var hit. Riita hade ställt fram champagne och smörgåsar. Jag tyckte att det var konstigt att han inte drack champagnen. Till slut frågade om han ville ha en vodka. Han drack ett helt glas vodka i ett svep.
Historierna är oändliga och sträcker sig från guldmynt från sultanen, korrumperade poliser, politik, vikten av sina tre barn, älgjakt, värnandet av de äldre, sitt företag och utvecklandet av trakterna kring Vuentoforsen.
- I vår familj har vi den principen att man får väga allt som är sant.
I fredags fyllde Gunnar Björk 60 år och kan se tillbaka på många händelserika år. I helgen firade han sin födelsedag och på söndag morgon gav han sig iväg för att förbereda 300 års jubiléet som hålls nästa år och som ska hedra de stupade soldater som miste livet vid slaget vid Poltava 1709.