Det är prästbrist i Gällivare församling, men nu finns en ny präst i predikstolen och ute bland folket.
- Samhället har
nästan en klondyke-
anda, växande gruvor och framtidstro, säger
Christer Svensson.
Christer Svensson kommer närmast från Stensele i Västerbotten. Han är ursprungligen från Kalmar och var kyrkoherde i många år innan han gick tillbaka till en komministertjänst.
- Jag kände att jag, vid 60 år, ville jobba i församlingen och inte ta ledaransvar. Som kyrkoherde går halva arbetstiden åt till administration, säger Christer Svensson.
"Gud bär mig"
Han sade upp sig som kyrkoherde i Malå, slutade en fredag utan att veta vad framtiden skulle bära med sig. Dagen efter hade han en ny tjänst som komminister i Stensele.
Efter två år väntar nu nya utmaningar i Gällivare.
- Jag ringde facket och frågade var det är prästbrist. Gällivare, blev svaret och jag ringde kyrkoherden som sade "kom". Jag har aldrig varit rädd för utmaningar, jag har alltid känt att Gud bär mig, det ordnar sig, säger han.
Han sällar sig till den stora skaran gästarbetare i Gällivare, veckopendlare och långpendlare. Han arbetar i nio dagar, är ledig i fem. Då bär det av till familjen i Malå.
Det är 31 år sedan Christer Svensson blev prästvigd
i Lunds domkyrka.
Vägen till prästyrket var inte spikrak.
Efter 2,5 år på juristlinjen, kände han kallelsen och uppfyllde sin mors hemliga önskan om att sonen skulle bli präst. Fadern var maskinförsäljare, modern hemmafru.
- Jag kommer från Missionskyrkan, i två generationer bakåt i Kalmar.
Socialt arbete
Studierna varvades med socialt arbete bland missbrukare och vak på sjukhus. Som pastorsadjunkt hamnade han i Malmö och stannade i sju år.
Han berättar om stressen
i storstaden, om begravningar på löpande band, med gemensam klockringning i tre begravningskapell
Han berättar också om ensamma människor som saknar anhöriga vid begravningen. Om "sånglärkor", anställda pensionärer som satt bakom ett skrank och stickade. Vid psalmsången steg de fram och sjöng och vid ensamma begravningar kallades de fram.
- Det är ruskigt och det var Malmö på 80-talet, säger han.
Niga för prästen
- Så är det inte i de här trakterna. I Norrland får en begravningsgudstjänst ta tid. Efteråt är jag om möjligt med på minnesstunden och rusar inte i väg till nästa aktivitet, säger han.
Efter sju år i Malmö blev han tillförordnad kyrkoherde i Sövestad
i Skåne, ett litet pastorat med
1 500 människor. Där neg de äldre damerna för prästen och det bugades för greven som var ordförande i kyrkorådet. I två församlingar fanns en greve med ett slott och ingen var du med greven, förutom prästen.
Gudstjänster i gruvsalar
Han har arbetat i gruvorter tidigare.
Som kyrkoherde i Arjeplog pryade han i Laisvallsgruvan och medverkade till att gudstjänster och konserter hölls i gruvsalar under jord.
- Den här bakgrunden känns ganska spännande i ett samhälle som nästan har en klondykeanda, med växande gruvor och framtidstro. Hur klarar sig gästarbetarna på sikt? Når kyrkan gruvarbetarna? Jag vet inte om jag ska göra en insats här, jag får se vad församlingen vill och vad Gud vill, säger Christer Svensson.
Fotnot: