"Tornedalen har väldigt vacker kultur och det finns otroligt mycket kärlek i Tornedalen", säger Matilda Niva och poängterar att det är viktigt att våga identifiera sig som tornedaling även om man inte pratar meänkieli.
Först ut att inta scenen under helgens minoritetspråkfestival var Mikael Neimi. Han lyckades locka publiken till många skratt när han under en halvtimme berättade om hur det var att växa upp i Pajala, laestadianismens betydelse för att språket meänkieli skulle överleva och hans egna bok; Populärmusik från Vittula.
Näst på tur var Ummikkopodden, en podd om att inte tala sitt egna språk, av Daniel Fjellborg. Där var gällivarebon Matilda Niva först ut i intervjusoffan, som passande nog var en kökssoffa. Niva pratade kärleksfullt om uppväxten i Lauttakoski, drömmen om att kunna prata meänkieli på affären och att ha börjat identifiera sig som tornedaling.
Hon läser också två dikter. En dikt som fångar livet i Junosuando, en vad det innebär att vara tornedaling utan att kunna språket. Och ifall man kan vara tornedaling ändå.
– Man får vara tornedaling fast man inte kan meänkieli. Jag tycker att det är viktigt att prata om det här och kunna ge inspiration till andra unga personer. Att ta tillbaka sitt ursprung och våga identifiera sig som tornedaling, säger Niva.
När mörkret kom smygandes avslutades fredagens festival med föreställning WAO där artisterna bjöd publiken på en resa in i Wilho Ollikainen egendomliga värld. Musikerna fick hela publiken att klappa med när de framförde visor, dikter och berättelser på svenska, finska och meänkieli.
Gruppen WAO med medlemmarna: Arto Järvelä, Jan Johansson, Susanne Rantatalo, Göran Eriksson och Markus Falck.
På lördagen stod boksläpp på programmet och några av de nio författarna till antologin Bágojda báddnum intog scenen. Bágojda báddnum, som betyder beroende av ord, är en bok med skönlitterära texter, dikter och prosa. På lulesamiska, nordsamiska och svenska.
– För mig var ett av mina mål med det här arbetet att våga skriva på samiska då jag inte haft det språket med mig sedan barnsben. För andra har det nog varit att nå ut med sin historia, säger Mirja Palo, en av författarna till boken.
Simon Issát Marainen lyckades sedan beröra publiken starkt med sin jojkkonsert där han tog publiken med sig till hans ungdom, hans hemmafjäll och hans nära och kära. Han avslutar hela festivalen med att framföra hans brors jojk, som gick bort för 8 år sedan.
– Jag minns honom som fartfylld och levnadsglad. Och det är också hans jojk, sa Marainen.