Vi sitter ett tiotal troende på ett bönemöte i Salemkapellet i Bodträskfors. 67-åriga Haradsbon Habonimana Angele är på besök för att berätta om när hon som 12-åring jagades av ett mördargäng i Burundi 1965. Det var en stor massaker då som föregick folkmordet i Rwanda på 1970-talet, den ofattbart blodiga konflikten mellan stammarna hutu och tutsi. Hundratals tutsier mördades av hutu i delar av Burundi, däribland tio av Angeles syskon. Hennes föräldrar och två syskon överlevde.
Det är en knivskarp verklighet vi får höra mitt i en trygg norrländsk by. Angele berättar:
"Det var på morgonen den 20 oktober 1965 som de första massakrerna av tutsier började i kommunerna Bugarama och Busangana. Vi barn var i skolan men såg plötsligt husen hos tutsierna börja brinna. Vi sprang hem och försökte blunda för vad som hände runt omkring oss.
När jag kom hem fann jag vårt hus tomt, en granne berättade att min familj gömt sig nära träsket så jag sprang dit. Pappa ville att vi andra skulle fly långt in i skogen medan han skulle stanna för att följa utvecklingen. Han sa vi skulle överlämna oss till Gud, uthärda i bön.
Två dagar senare kom mördarna till oss i Kibira-skogen och alla försökte fly åt olika håll. Jag fick ta hand om min 3,5 år gamla brorson, som jag bar på ryggen. Jag gick i skogen och letade desperat efter min familj då en grupp mördare dök upp. Jag snubblade i den täta djungeln och föll, tillsammans med brorssonen, rakt ner i ett djupt hål täckt av taggigt lövverk. Mördarna såg mig och barnet falla i det djupa hålet och de trodde väl inte vi skulle överleva, så de gick sin väg.
Vi blev kvar i hålet i två månader. Åt vi löv och drack vattnet som rann ner. Jag bad på nätterna och dagarna. En kväll bad jag uttröttad ”Gud ta oss ut ur hålet eller döda oss!”. Tidigt morgonen därpå såg jag en stor jordklump lossna, vilket lämnade en stor trädrot synlig. Tack vare den kunde jag klättra upp och ut ur hålet.
Jag var yr och hade tappat hälften av min vikt, barnet likaså. Vi gömde oss så gott det gick där i skogen. Fick besök av apor som lekte med barnet, och gav oss klasar med bananer.
En tid därefter flög en helikopter omkring och släppte flygblad med fredsmeddelanden om att återvända till vår by. Då dök en hutu upp, till vilken min far hade givit en ko. Han skickade ett meddelande till prästen i vår i församling som kom för att hämta oss med soldater. De körde oss direkt till sjukhuset där en tysk nunna tog hand om oss. Efter sex månader hade jag återhämtat mig och kunde börja gå i skolan igen".
Vi i det lilla kapellet har hållit andan i förundran och fyllts av blandade känslor när Angele berättat. Det är ofattbara scener hon genomlevt. Hon tackar sin frälsare Jesus Kristus för livet hon fick behålla, och för ett evigt liv i himlen dit inga mördargäng når och där ingen ondska finns.
Angele har förlåtit de mördare som så grymt dödade hennes syskon, hon säger att "frälsning är förlåtelse". Vi förlåter våra fiender och älskar dem eftersom Jesus har älskat och förlåtit oss.
Vi tackar Angele för hennes vittnesbörd som skakat om och gett förnyad tro på att "ingenting är omöjligt för den som ber och tror".