Älvsbyns Forskarförening har haft årsmöte.
Det var nästan 80 personer som kom till mötet och alla andra är bara att beklaga med tanke på vad de gick miste om.
Ordföranden Anders Sandström öppnade mötet med en tyst minut för dem som dött under året. Åke Engman valdes till mötesordförande och Inger Boström till sekreterare. Siv Lundin och P-O Persson utsågs att justera årsmötesprotokollet. Föreningen har en omfattande och bra verksamhet och en god ekonomi. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet och medlemsavgiften fastställdes oförändrad till 150 kronor för medlem och 50 kronor för skolungdom. Föreningen har i dagsläget nära 200 medlemmar, en hel del utspridda i riket och många även utomlands.
Valen av styrelse för 2019: Anders Sandström ordförande, Inger Torgersson sekreterare, Catharina Berggren kassör. Övriga ledamöter och andra involverade är Börje Isaksson, Helena Stenberg, Margareta Johansson, Britt Norman, Monika Johansson, Berit Ljuslinder, Ann-Sofie Öberg. Suppleanterna: Tomas Granström, Kerstin Strömgren, Kurt Jarvelius, Inger Öhlund och Margareta Holmström. Runo Bergkvist omvaldes till revisor med Bo Öhlund till revisorssuppleant.
Efter årsmötet berättade Åke Engman om sitt första år som timmerkusk, en mustig skildring framförd på äkta pitemål som ibland behövde förtydligas. Han gav goda insikter av livet på en gård då han var mycket ung. Så olika var förhållandena jämfört mot nu, att de framstår som från en annan planet och en annan tidsålder. Det var barndomen med den förkortade skoltiden, då man kunde ha skola med 13 elever fördelade på 7 klasser som undervisades av samma lärarinna. Han berättade också om sin arbetsfyllda ungdomstid. Visserligen var den mycket slitsam men han glömde inte att krydda sin berättelse med humoristiska inslag, något balanserande på det lagligas gräns. Åke hade tagit med sig ett ”ylleliv” en rymlig undertröja stickad i värmande ylle av hans mamma och även ett par hemvävda kalsonger och tovade ”socken” visade han upp.
Med en tydlig skiss visade han hur körvägar kunde gå i skogen och hur de lastade timmerdoningarna för att få största möjliga utrymme för mycket timmer och få fram det på säkrast möjliga sätt. Det lyckades ändå inte alltid. Det var branta och höga backar som kunde välta fororna och skada skogskarlarna. Hur livet gick till i timmerkojan, kockans myckna arbete med att utspisa sina huggare.
Så viktigt det är att dessa ovärderliga minnen dokumenteras i ord och bild och sparas för senare generationer som de verkliga och sanna kulturskatter de utgör.