Tornedalsgillet i Boden har genomfört sin traditionella resa. Årets resa gick genom de fem nordligaste landskapen med höjdpunkten; att resa längs Vildmarksvägen. Det blev en tredagars resa på cirka 140 mil, så det blev en hel del bussåkande.
Vildmarksvägen byggdes 1969 främst för transport till och från Stekenjokks koppargruva. Den är är cirka 50 lång och sträckan över kalfjället vid Stekenjokk är en av Sveriges högst belägna vägar – 876 meter över havet. Öppen 6 juni till 15 oktober, stängd vintertid.
Vår resa startade tidigt onsdag morgon från Boden med första stopp i Öjebyn. Här var besöksmålet kyrkan. En korskyrka vars äldsta delar tillkom omkring år 1500. Runt kyrkan uppfördes ett antal så kallade kyrkstugor för långväga besökare. Vår guide gav oss en utförlig information om kyrkan och Pitebygden.
Vårt nästa resmål var Svansele Vildmarkscenter. Här möttes vi av en barackliknande byggnad som mest såg ut som en nedlagd verkstad.
Döm om vår förvåning när vår guide, tillika kock, föreståndare med mera hälsade oss välkomna. Maten var tillredd på mourikka och bestod av potatis med köttbullar, grönsaker och hembakat tunnbröd. Måltiden avslutades med kokkaffe ur svartsotad panna.
Mätta och nöjda äntrade vi bussen för en tjugomilaresa till Torvsjö kvarnar. Guiden berättade att de första nybyggarna kom till platsen på 1670-talet. Totalt fanns det fem kvarnar, sädestork och senare byggdes även ett mindre kraftverk.
Vid 18-tiden kom vi till dagen slutmål: Åsele Wärdhus för middag och övernattning.
Dag 2 fortsatte vår färd mot fjällvärlden och efter 12 mils bussresa kom vi till Strömsund, den södra startplatsen för Vildmarksvägen.
Under resan västerut passerade vi fyra militär skansar som byggdes åren 1940-1945. Sven-Erik och undertecknad informerade deltagarna om militära skansar varför de byggdes och hur de var tänkta att användas.
Strax söder om Stora Blåsjön passerade vi Brakkåfallet som blev känt då Beppe Wolgers Dunderklumpen spelades in. Stora Blåsjön grundades 1799 av en dräng från Norge och en nybyggare från Jormvattnet och var som störst på 1950-talet med cirka 200 invånare. Platsen blev rikskänd 1971 när ett tjugotal gruvarbetare hungerstrejkade i protest mot utebliven gruvbrytning i Stekenjokk.
Efter vårt stopp i Stekenjokk där gruvan en gång fanns fortsatte vår resa till nästa plats som var Norgefarargården. Ett timmerhus i byn Klimpfjäll byggt 1832 och 1860.
Resan fortsatte till Fatmomakke kyrkstad som är den mest framträdande samiska kyrkstaden i landet. Platsen har haft, och har fortfarande, en stor betydelse som andlig och mångkulturell mötesplats i Norrlands inland med kontinuitet från 1700-talet fram till idag.
Nästa mål var Trappstegsforsen – ett naturens under. Här hade vi otur med vädergudarna för när vi skulle ut ur bussen för att beskåda denna unika fors öppnade sig himlen med en mäktig regnskur, så vi fick se forsen från bussen.
Vilhelmnia var sista stoppet denna dag för middag och övernattning på Vilhelmina hotell.
Tredje dagen startade med besök av Risfjells sameslöjd där vi fick en ingående information om sameslöjd inom Sapmiområdet ända bort till Kolahalvön. Kvinnan från Risfells berättade även om samernas jojk och avslutade med två jojkar för oss, vilket var mycket uppskattat.
Nästa stopp blev i Sorsele med guidning och fika på hembygdsområdet, guiden var både rolig och mycket bra. I Arvidsjaur besökte vi Lappstaden, som har anor från tidigt 1600-tal när lappmarkerna fick sina första kyrkor. Med kyrkorna skulle samerna kristnas. Kyrkplikten stadgade ett visst antal kyrkobesök per år, men den var svår att uppfylla för nomadiserade samerna då vägen var lång till kyrkorna. Därför byggdes kåtor för övernattning, så kallade lappstäder. Lappstaden är en av Arvidsjaurs stora klenoder.
Sista anhalt var Nya Sparta i Älvsbyn för intagande av middag före slutetappen till Boden. Deltagarna var mycket nöjda med resan och gav en rungande applåd till busschauffören Lennart Andersson samt de som planerat resan.
Samtliga såg fram emot nästa resa.