Den 17 april gick vår älskade Valborg "Vappu" Kyrö bort. Valborg blev 78 år gammal och idag den 26 maj tar vi vårt sista farväl då hon begravs i Korpilombolo.
Valborg började sitt liv 1933 i Paanajärvi (tillhörande Ryssland sedan andra världskriget) i Kuusamo kommun, Finland. Hon flydde med sin familj under kriget när hon var sex år och hamnade som fosterbarn i Sverige i byn Suaningi utanför Korpilombolo. När kriget var slut adopterades hon av sin svenska fosterfamilj men har under alla år hållit kontakten med och haft starka band till sin biologiska familj i Finland.
1953 började Valborg på lärarhögskolan i Härnösand där hon var en av flitig och ambitiös elev. 1957 tog hon folkskollärarexamen och tillträdde sin första lärartjänst. Under åren har hon tjänstgjort som lärare i Karesuando, Svappavaara, Saivomuotka, Suaningi, Korpilombolo och framför allt under många år i Teurajärvi.
Valborg har alltid varit mycket engagerad i sitt arbete och sina elever och under åren har hon genomfört många resor med skolbarnen. Den första var en resa med Hurtigrutten med skolbarnen i Karesuando. Sedan blev det lägerskolor i närområdet, en Stockholmsresa med audiens hos det nygifta kungaparet 1976 och många fler.
Under studietiden förlovade sig Valborg med Rune från hembyn och de gifte sig hösten 1957.
Sonen Hans föddes 1960. 1964 kom sonen Mats och 1971 dottern Anna. 1977 gick Rune bort efter några års sjukdom. Valborg gifte inte om sig och i sorgen vi känner i dag hoppas vi att hon nu fått förenas med sin älskade Rune.
Valborg älskade att vara ute i skogen och plocka bär. Det var med sorg hon insåg för ett par år sedan att hon inte orkade ut i skogen längre. I stället ägnade hon än mer tid åt att skriva. Våren 2011 gav Valborg ut den självbiografiska boken "Lilla Vappu", i syfte att ge oss, hennes nära och kära, berättelsen om sitt liv, som kantats av ömsom glädje ömsom sorg.
Andra intressen som fyllt Valborgs liv är engagemanget i det lokala före-ningslivet, som Korpilombolo hembygdsförening och teatergruppen. Hon har också tyckt om att handarbeta och om att resa.
Vi, hennes närmaste, saknar henne enormt. Även om vi innerst inne visste att den här dagen skulle kunna komma, då mamma inte orkade kämpa längre, är det ofattbart att ta in att mammas röst nu för alltid tystnat och hennes ögon slocknat. Dock kommer hon alltid att leva kvar i våra minnen.
Vi kommer att minnas hennes tassande steg då hon klivit upp tidigt på morgonen och kokat en kopp kaffe, de pigga ögonen då hon berättade en historia, hennes telefonsamtal om vardagens göromål och uppdateringar om vad som hänt i byn, oräddheten och förmågan att skapa kontakt med människor, våra resor ihop, familjesammankomsterna vid jul, bärplockningsturerna, hennes allmänbildning som gjorde henne till ett svårt motstånd då vi spelade sällskapsspel, pennans raspande då hon satt vid köksbordet och löste korsord, alla samtal om livet och världen...
Vi kommer också att ha med oss ett positivt minne av en stark mamma som gett oss bra värderingar i livet som medmänsklighet, att ha en positiv människosyn och en positiv tro på sig själv. Hon har gjort oss till dem vi är och det är vi stolta över. Mamma Valborgs steg har tystnat men hon finns för alltid med oss i våra inre.
Hans, Mats och Anna