Vår mamma Sonja Nilsson, även född Nilsson, Luleå, avled den 12 oktober, dagen före sin 90-års dag.
Hon var född i Sjulsmark, Piteå, som nummer sex i en syskonskara om nio barn.
Mamma var alltsedan födseln gravt hörselskadad/döv. Vid 8 års ålder fick mamma börja på dövskola i Härnösand och Örebro. Efter 8-årig folkskola gick hon Sveriges enda fortsättningsskola för döva flickor i Växjö.
Nu när vi har egna barn och barnbarn förstår vi hur svårt det måste ha varit för morfar och mormor att skicka iväg ett litet barn så långt bort så länge. För att inte tala om hur svårt det måste ha varit för mamma att skiljas från sin familj så tidigt. Hon åkte till skolan vid terminens start på hösten och kom hem först till sommarlovet.
När mamma slutat skolan kom hon tillbaka hem till Sjulsmark. Hon fick, som det hette på den tiden, plats i Piteå på Centrum Café och Stadshotellet i köket.
Mamma kände pappa Göran Nilsson, som också var döv, från skoltiden. Han var från Bölebyn, Piteå. De blev ett par redan i unga år.
Midsommarafton 1946 gifte de sig i Öjebyns kyrka.
Första tiden som gifta bodde de i Bölebyn för att sedan flytta till Gammelstad och Luleå där vi flickor föddes 1948 och 1955.
Mamma blev änka när hon var 77 år och de hade då varit gifta i 54 år.
Efter giftermålet arbetade mamma mestadels i hemmet men även en tid som lokalvårdare. Hon hjälpte också pappa i skrädderirörelsen med firmanamnet ”Skräddarn”, som pappa startade, en rörelse som för övrigt fortfarande finns i Luleå.
Mamma har alltid varit målinriktad och uppfinningsrik och använt dessa förmågor för familjens bästa. Mamma var kraften i hemmet medan pappa använde sina förmågor i yrkeslivet och föreningslivet. Vårt hem var en samlingsplats för döva vänner.
Föreningslivet var en stor och viktig del i vår familj, där vi barn alltid självklart var med. Där var ett umgänge för både unga och gamla.
När vi var barn var de ekonomiska resurserna mycket begränsade och mamma försakade sig själv för att vi skulle ha det bra med kläder och mat. När vi som vuxna ser tillbaka på den tiden förstår vi att mamma var väldigt duktig med hushållsekonomin. Till varje middag fanns alltid en liten men god efterrätt. Lördagskvällarna var höjdpunkten med te och olika smörgåsar med lite finare pålägg.
Mammas stora intresse var naturen och hon älskade att få vara i fritidshuset på Berkön, Trundön. Där var hon hela somrarna och trivdes allra bäst med allehanda göromål. Helst arbetade hon med sysslor utomhus och tog sig gärna an olika projekt. Då mamma inte hade körkort kunde hon istället ta motorbåten in till Rosvik för att handla.
Mamma och pappa reste mycket. Det kunde vara en flygresa till Stockholm för att besöka vänner och gå på möten i dövas förening. De företog en rundresa i USA och flera semesterresor ute i Europa. De upplevde att det var lättare att med gester göra sig förstådd utomlands än hemma i Sverige. Deras resvana gjorde att de tog med både sina döva och hörande släktingar på semesterresor.
Mamma var också en aktiv deltagare vid kyrkans gudstjänster för döva samt i kyrkans teckenspråkiga verksamhet. Det var höjdpunkten på veckan att få åka till träffarna. Det sista halvåret blev det alltför tröttsamt för mamma att delta men hon hade ofta sina tankar på vännerna där.
Mamma bodde under sina fyra sista år på Sundsgården i Luleå där hon fick kärleksfull omvårdnad och det var också där hon somnade in lugnt och stilla med oss intill sig.
?
?Döttrarna
?Ros-Mari Vesterlund
?och Anneli Juhlin